Postoperativ medicinsk behandling

Cirka 80–85 % av alla diagnostiserade bröstcancrar uttrycker östrogenreceptorer (ER). Via dessa receptorer kan det kvinnliga könshormonet östrogen bindas till tumörens cellkärnor och stimulera till celldelning, vilket leder till tumörtillväxt. Det första försöket med endokrin behandling med ooforektomi på kvinnor med avancerad bröstcancer publicerades av Beatson 1896; oaktat att han inte förstod mekanismerna för de antitumorala effekter som han observerade hos enstaka individer.

Fram till mitten på 1900-talet gjorde man det huvudsakligen genom att operera bort eller strålbehandla äggstockarna.

Det stora genombrottet kom med TAM som började användas till palliativ behandling av metastaserad bröstcancer på 1970-talet. Under efterföljande decennier har TAM:s gynnsamma effekter vid tilläggsbehandling av primärt operabel bröstcancer fastställts genom ett stort antal randomiserade kontrollerade studier som har sammanfattats i flera metaanalyser gjorda av Early Breast Cancer Trialists’ Collaborative Group (EBCTCG) 6018f4cc-5095-4609-80de-9f15126a36a71298779387505cbf83065-cb5d-40c9-bc21-5a0aabdb7b8734687793875050838dad7-df13-4843-85a1-cad8daea9a48717877938750530001f69-f26e-4357-a4ba-4ee2ec775d5971887793875054c864701-3604-4c77-808b-dcbbd89588f6719.

Följsamheten till endokrina behandlingar är ett problem för många patienter. I en svensk registerstudie 87a63a8c-5928-443d-82f5-5b75242c4a1b7208779387505 visade 31 % av kvinnorna bristande följsamhet, vilket definierades som att man tagit ut mindre än 80 % av det ordinerade läkemedlet från apoteket eller att mer än 180 dagar gick emellan uttagen. God följsamhet var kopplat till lägre ålder, större tumör, att vara gift samt vara född i ett nordiskt land. Man kunde inte se någon koppling mellan socioekonomisk status och nedsatt följsamhet. Den vanligaste orsaken till att man avbryter behandlingen är biverkningar 24548eac-945a-40f8-8ab4-a35986b3d72e7218779387505. Bröstcancerbehandlande kliniker har ett stort ansvar att ordna uppföljning på ett sådant sätt att patienterna kan få råd och stöd som underlättar följsamhet till den endokrina behandlingen.

Tamoxifen (TAM) har lite förenklat beskrivits som ett antiöstrogen, men är i själva verket en komplicerad drog med både östrogenantagonistiska och östrogenagonistiska effekter. Därför har man på senare år använt benämningen SERM (selektiv östrogenreceptor-modulerare) som med modern terminologi kan beskrivas som ett signalhämmande läkemedel. TAM har den stora fördelen att det har samma effekt mot bröstcancer oavsett om patienten är premenopausal eller postmenopausal, det vill säga det fungerar även vid de höga östrogennivåer som finns hos unga kvinnor. Den senaste uppdateringen från Oxford-gruppen cbf83065-cb5d-40c9-bc21-5a0aabdb7b873468750887505 innehöll 15 års uppföljning av 10 600 kvinnor med ER-positiv tumör som ingått i studier med TAM i 5 år jämfört med ingen endokrin behandling, och visade en relativ minskning av risken för återfall med 39 % (95 % KI 0,57–0,65). Det motsvarar en absolut minskning på 13,2 % vid 15 år. Motsvarande effekt på bröstcancerdödligheten var en relativ minskning på 30 % (95 % KI 0,64–0,75) och en absolut minskning på 9,2 % vid 15 år cbf83065-cb5d-40c9-bc21-5a0aabdb7b873468750887505. Den relativa effekten är väsentligen likvärdig oavsett lymfkörtelstatus, ålder, progesteronreceptor-innehåll samt om patienten fått cytostatika eller inte. Den absoluta effekten är däremot beroende av vilken risknivå patientgruppen har inför behandlingen, det vill säga en lågriskgrupp har mindre absolut effekt medan en högriskgrupp får en större absolut effekt. TAM i 5 år är fortfarande standardbehandling för premenopausala kvinnor samt för män med ER-positiv bröstcancer. Utöver ovanstående effekter är minskningen av kontralateral bröstcancer hos TAM-behandlade kvinnor av betydelse. Den senaste metaanalysen visar att 5 års TAM ger 38 % relativ riskminskning för kontralateral bröstcancer jämfört med ingen endokrin behandling cbf83065-cb5d-40c9-bc21-5a0aabdb7b873468750887505.

Kunskapen om biverkningar av postoperativ TAM i 5 år baseras till stor del på EBCTCG:s metaanalys från 2005 6018f4cc-5095-4609-80de-9f15126a36a71298750887505 som omfattar 7 512 behandlade och 7 005 obehandlade kvinnor. TAM ökar risken för endometriecancer med en faktor 3 (1,9 mot 0,6/1 000 kvinnor) jämfört med ingen endokrin behandling. Venös tromboembolism är också vanligare hos de tamoxifenbehandlade, men man har inte kunnat påvisa någon statistiskt signifikant ökad dödlighet i vare sig endometriecancer eller venös tromboembolism 6018f4cc-5095-4609-80de-9f15126a36a71298750887505. Den vaskulära dödligheten i tamoxifen- respektive kontrollgruppen visade ingen signifikant skillnad men man fann numeriskt fler dödsfall i tamoxifengruppen, 189 mot 169 6018f4cc-5095-4609-80de-9f15126a36a71298750887505 vilket motsvarar 0,27 % i absoluta tal. Detta kan förklaras av att den sammanlagda observationstiden är längre i tamoxifengruppen på grund av minskad bröstcancerdödlighet.

Det senaste året har två större studier med 10 års jämfört med 5 års TAM rapporterats. Den största är ATLAS-studien ca4dd380-6906-4d48-9aba-1b42bbe80e7b7228750887505 som publicerades med en medianuppföljning på 7,6 år efter randomisering, det vill säga drygt 12 år efter primärdiagnosen. Av studiens 12 894 kvinnor hade 6 846 ER-positiva tumörer. Andelen med återfall bland de ER-positiva vid 15 år var signifikant lägre med 10 års TAM, 21,4 % jämfört med 25,1 % för 5 års TAM. För total överlevnad redovisades 639 respektive 722 händelser för 10 års behandling jämfört med 5 års dito, vilket motsvarar en kvot på 0,87 (95 % KI 0,78–0,97), p = 0,01. Analysen av oönskade händelser baserade sig på alla patienter oavsett ER-status (n = 12 894). Man såg ingen skillnad i dödsfall av annan orsak än bröstcancer, 691 versus 679, p = 0,84. Däremot sågs en ökad incidens av endometriecancer medan antalet dödsfall av endometriecancer inte skilde sig signifikant (17 versus 11 fall). Antalet lungembolier var lågt men signifikant fler i gruppen med förlängd behandling, 41 versus 21, p = 0,01. Även ischemisk hjärtsjukdom var vanligare med förlängd behandling, 127 fall jämfört med 63, p = 0,01. Man kunde dock se att incidensen av ischemisk hjärtsjukdom var lägre med förlängd behandling (2,7 % vs. 3,4 %, p = 0,01) ca4dd380-6906-4d48-9aba-1b42bbe80e7b7228750887505.

Den andra stora studien som jämfört 5 och 10 års behandling med TAM är aTTom f986e6a8-49ae-4e15-aaf2-0a1ad6ccd3ea7238750887505. Studien inkluderade 6 953 kvinnor varav 2 755 var ER-positiva, resten hade okänt receptorstatus. Precis som i ATLAS-studien såg man en tidsberoende minskning av bröstcanceråterfallen för 10 års behandling med TAM jämfört med 5 år. Händelsekvoten var 0,99 för de första 2 åren efter randomisering, 0,84 (95 % KI 0,73–0,95) för år 3 och 4 efter randomisering och 0,75 (95 % KI 0,75–0,97) för de följande åren. Motsvarande kvoter för total överlevnad var 1,05 för de första 5 åren efter randomisering och 0,86 (95 % KI 0,75–0,97) till fördel för 10 år med TAM > 5 år efter randomisering. Antalet avlidna av annan orsak än bröstcancer skilde sig inte, 457 för dem med TAM i 10 år jämfört med 467 för dem med TAM i 5 år.

Det senaste decenniet har postmenopausala kvinnor alltmer kommit att behandlas med AI. Dessa läkemedel blockerar inte östrogenreceptorerna utan verkar genom att minska produktionen av östrogen hos postmenopausala kvinnor. AI ger alltså ingen minskning av den östrogenproduktion som äger rum i ovarierna hos premenopausala kvinnor 16a74d23-b0bc-40c2-ad52-3d040002fadf7248779487505.

Vid tilläggsbehandling av postmenopausal ER-positiv bröstcancer har man använt sig av flera olika strategier: 5 års singelbehandling med AI jämfört med 5 års TAM; sekvensbehandling med TAM i 2–3 år följt av AI i 2–3 år eller omvänd sekvens till en total behandlingstid på 5 år där sekvensbehandlingen jämförts med TAM i 5 år eller AI i 5 år.

I den senaste metaanalysen från EBCTCG analyserades individuella data från nära 32 000 postmenopausala kvinnor med ER-positiv bröstcancer 69ba22ba-521d-4564-8f8c-78ad2b4b04817258779487505. Patienterna hade ingått i randomiserade studier där man jämför AI i 5 år med TAM i 5 år; även jämförelser mellan sekvensbehandling och AI eller TAM i kontrollarmen ingår. Vid sammanvägning av de olika behandlingsstrategierna såg man en relativ minskning av återfallen över tid med 30 % bland de som tagit AI. Den effekten gäller dock endast de perioder då behandlingen skiljer sig mellan grupperna. Räknat över hela studieförloppen var den relativa risken för bröstcancerdödlighet 0,86 (95 % KI 0,80–0,94) till fördel för AI. Total dödlighet minskade också signifikant: 0,88 (0,82–0,94). 5 års behandling med AI jämfört med 5 år med TAM visade en relativ minskning av bröstcancerdödligheten efter 10 år på 15 %, vilket beräknas motsvara 40 % relativ minskning av bröstcancerdödligheten av AI jämfört med ingen endokrin behandling. De absoluta vinsterna var 3,6 % efter 10 år för återfallsfri överlevnad, 2,1 % för bröstcancerspecifik överlevnad och 2,7 % för total överlevnad.

Man kunde inte se några skillnader i effekt beroende av ålder, BMI, tumörstadium, tumörgrad, PGR eller HER2-status. Det finns alltså inga data som talar för att de tre olika AI skiljer sig åt effektmässigt 69ba22ba-521d-4564-8f8c-78ad2b4b04817258779487505. En nyligen publicerad randomiserad studie som inkluderade 3 697 patienter som randomiserades till en av sex olika armar (letrozol vs anastrozol vs exemestan i 5 år eller sekvensbehandling med något av dessa läkemedel efter 2 år TAM) bekräftade att det inte finns någon skillnad i effekt mellan olika AI. I samma studie kunde man inte se någon signifikant skillnad i sjukdomsfri eller total överlevnad mellan AI singelbehandling och sekvensbehandling med TAM och sedan AI 63afe9c6-178c-4b19-b48c-3b7bcc517e327268779487505. I den ovannämnda EBCTCG-metaanalysen kunde man inte heller se någon skillnad i återfallsrisk eller dödlighet mellan AI singelbehandling och sekvensbehandling med TAM och sedan AI 69ba22ba-521d-4564-8f8c-78ad2b4b04817258779487505.

Biverkningsprofilen skiljde sig åt med ökad risk för endometriecancer för TAM jämfört med AI: 1,2 % jämfört med 0,4 % efter 10 år vilket var statistiskt signifikant. Risken för frakturer var signifikant högre i AI-gruppen jämfört med TAM, med 5 års risk 8,2 % jämfört med 5,5 % 69ba22ba-521d-4564-8f8c-78ad2b4b04817258779487505.

Vidare är TAM förknippad med en fördubblad risk för djup ventrombos/lungemboli jämfört med AI, medan det har funnits farhågor att AI skulle vara förknippad med fler kardiovaskulära händelser än TAM 4871676c-0f02-4224-9854-c0c4cb3f2d6e7278779487505. Bland övriga biverkningar kan nämnas mer svettningar, vallningar och vaginala flytningar med TAM, medan AI oftare ger vaginal torrhet samt led- och muskelsmärtor 20d44a07-ffa7-42a5-9fa7-c9849ca721b372887794875059040fb4a-a148-4859-a590-083e6ac8dd967298779487505857e7596-79c2-42ce-85d2-b4b494edec3e7308779487505d6ff7295-f805-4037-80cf-68366f94fa9f7318779487505f306d9eb-9647-4771-a509-412e367ca0497328779487505. Dessa skillnader i biverkningsprofil är ibland styrande för vilket läkemedel man rekommenderar. Dock bör AI-singelbehandling i 5 år ses som ett förstahandsval till postmenopausala kvinnor med ER-positiv tumör, eftersom det är en mer effektiv behandling än TAM med en starkare evidens än andra alternativ. Sekventiell behandling med AI följt av TAM till en total behandlingstid på 5 år är dock ett tilltalande alternativ, eftersom det ger en viss ”fördelning” av biverkningarna. Det behandlingsalternativet är testat prospektivt i en randomiserad studie som nyligen har publicerat en långtidsuppföljning efter median 12,6 år. I den analysen var 10 års kumulativ incidens av bröstcanceråterfall samt bröstcancerdöd väldig lik mellan AI i 5 år och sekvensbehandling med AI och sedan TAM (17,1 % vs 18 % för återfall; 15,6 % vs 16,6 % för död) 23d2f151-283d-4e38-baf1-3d0e29ebaa027338779487505.

Ytterligare ett sätt att använda AI är förlängd endokrin behandling, vilket ges i form av AI i 5 år till kvinnor som är sjukdomsfria efter 5 års behandling med TAM. I regel gäller detta kvinnor som var premenopausala när TAM sattes in, men som 5 år senare har blivit postmenopausala.

Den viktigaste studien (MA-17) av förlängd behandling med letrozol i 5 år jämfört med placebo visade en minskad absolut risk för återfall på 4,6 % efter 4 år motsvarande HR 0,58 9eeee141-5695-4f2c-965f-8055826f6b047348779487505. Samma studie visade en trend mot förbättrad total överlevnad vid analys enligt ”intention to treat”: HR 0,82 (95 % KI 0,57–1,19). I en senare analys användes även statistiska metoder (IPCW respektive SCC) i syfte att korrigera för den övergång till letrozol som gjordes av 66 % av kvinnorna i placebogruppen; man fann då en minskad relativ risk för att avlida i förtid på 35–24 % ba565e87-6531-4e99-9fb1-2140c8f98d267358779487505. De två andra randomiserade studierna av förlängd behandling med AI är båda av sämre kvalitet 91c407a6-9b5c-4925-9aec-042e4ab4bbcd7368779487505673d2f08-ab89-4a63-978a-cd2d78cd5b867378779487505.

Det finns numera flera publicerade randomiserade studier som undersöker förlängd behandling med AI efter 5 års behandling med AI-innehållande behandling. I MA 17R-studien inkluderade man 1 918 kvinnor som efter 5 år med letrozol utan återfall randomiserades mellan ytterligare 5 år med letrozol och placebo, en fortsättning av MA 17-studien 37b6122a-f859-4d26-8677-565c84d7c0f47388779487505. Nära 70 % av patienterna hade från början TAM i cirka 5 år innan de sattes på letrozol, vilket innebar totalt upp till 15 års endokrin behandling för vissa patienter. Efter en medianuppföljning från randomiseringen på 6,3 år sågs en relativt liten effekt på återfall, men om man räknade med både återfall och nya kontralaterala bröstcancrar var bröstcancerfri överlevnad 95 % efter 5 år med letrozol jämfört med 91 % med placebo (p = 0,01). 13 av 67 händelser i letrozolgruppen var kontralateral cancer medan motsvarande i placebogruppen var 31 av 98. Ingen skillnad i överlevnad: 93 % med letrozol i totalt 10 år jämfört med 94 % efter 5 års letrozol och 5 års placebo. Studien inkluderade 47 % pN0-tumörer vilket förklarar relativt få händelser, men studien visar att behandlingen är genomförbar utan att biverkningarna blir alltför markerade.

I DATA-studien randomiserades 1 912 patienter till 3 eller 6 års anastrozol efter 2–3 års TAM. Det innebär att patienter fick antingen sekvensbehandling i 5 år med TAM och sedan AI, eller förlängd behandling med 3 års AI efter sekvensbehandling. Man såg en icke-signifikant skillnad i 5 års sjukdomsfri överlevnad (83,1 % förlängd behandling vs 79,4 % standardbehandling, HR 0,79, 95 % KI 0,62–1,02) utan någon skillnad i totala överlevnaden (90,8 % vs 90,4 %). I en explorativ subgruppsanalys kunde man se en signifikant skillnad till fördel för förlängd behandling hos patienter med N+ eller > T1 d60fb4b9-85a8-450b-a29e-fc96b6a453aa7398779487505. I IDEAL-studien randomiserades 1 824 patienter till 2,5 års eller 5 års förlängd behandling med 5 års letrozol efter 5 års standard endokrin behandling med TAM eller AI eller sekvensbehandling. De flesta patienterna (88 %) hade fått AI-innehållande behandling innan randomisering, medan cirka 30 % hade fått singelbehandling med AI. Man såg ingen signifikant skillnad i sjukdomsfri eller total överlevnad med förlängd behandling upp till 10 år 86745479-d6f0-4cc8-8d92-316e56dde31e7408779487505. I ABCSG-16-studien randomiserade man 3 484 patienter till antingen 2 eller 5 års förlängd behandling med anastrozol, efter 5 års standard endokrin behandling med TAM, AI eller sekvens, utan att se någon skillnad i sjukdomsfri eller total överlevnad men man noterade ökad risk för frakturer med 5 års förlängd behandling e0aa34c0-38ed-47f0-becb-af25672e1e457418779487505. Nyligen har resultat av NSABP B-42-studien publicerats. I den studien randomiserade man 3 966 patienter till antingen 5 års förlängd behandling med letrozol eller placebo efter 5 års behandling med AI-innehållande endokrin behandling. Ingen skillnad kunde ses i sjukdomsfri eller total överlevnad, men man såg en signifikant skillnad i den kumulativa incidensen av bröstcanceråterfall till fördel för förlängd behandling (7 års kumulativ incidens: 6,7 % vid förlängd vs 10 % vid standard, HR 0,73, 95 % KI 0,56–0,89) 666ae845-3eac-4fc5-a40d-228b7eac1c4c7428779487505.

Ett annat koncept av förlängd behandling med AI är testat i en randomiserad studie, där man randomiserade patienter till kontinuerlig letrozolbehandling i 5 år, eller intermittent letrozol i 9 månader och sedan 3 månaders uppehåll i totalt 5 år efter 4–6 års standard endokrin behandling. Intermittent behandling var lika effektiv som kontinuerlig behandling avseende sjukdomsfri överlevnad utan någon skillnad i toxicitet f9ac1dcf-dcc9-40af-81fb-b45ee2f16f1d7438779487505. I en metaanalys av toxicitet vid förlängd behandling med AI noterade man förhöjd risk för hjärtkomplikationer (OR 1,18) och frakturer (OR 1,34) ab67ceff-bf44-475f-9569-6fe0da7e40287448779487505.

Sammantaget är evidens för förlängd behandling med AI efter 5 års AI-innehållande behandling svårtolkad. Studier om förlängd AI har begränsningar som behöver beaktas vid tolkningen av resultat inklusive relativ kort uppföljningstid (DATA, IDEAL, ABCSG-16, NSABP B-42), begränsad statistisk styrka speciellt i subgruppsanalyser (DATA, IDEAL) samt heterogenitet avseende typ av postoperativ endokrin behandling innan randomisering till förlängd AI (DATA, IDEAL, ABCSG-16, NSABP B-42). Dessutom har en nyligen publicerad metaanalys av dessa studier visat att skillnaden som man noterar vid förlängd AI avseende sjukdomsfri överlevnad drivs av färre fall med kontralateral bröstcancer, medan det inte finns någon skillnad i lokala återfall eller fjärrmetastaser 16097bf1-e234-4797-a816-e8af993682ff7458779487505. Effekten av förlängd behandling i den situationen verkar således vara blygsam utan någon evidens för förbättrad överlevnad. Dessutom verkar kortare varianter av förlängd behandling (2–3 år) inte vara sämre än längre varianter (5 år). Den potentiella vinsten av den behandlingen förväntas vara kliniskt relevant enbart hos patienter med hög risk för återfall. Med tanke på risken för biverkningar vid förlängd behandling, den blygsamma effekten och avsaknaden av överlevnadsvinst, bör man göra en individuell bedömning hos patienter med högrisk bröstcancer om eventuell nytta av förlängd behandling i relation till risker.

Vid behandling med AI måste man beakta den högre risken för osteoporos. Riskökningen för frakturer är dock måttlig; i en översiktsartikel om frakturincidens i 7 stora postoperativa studier med AI jämfört med TAM var den absoluta riskökningen för frakturer i ATAC-studien 3,3 % och i BIG1-98 2,8 %. I sekvensstudierna där AI gavs under 2–3 år var den absoluta ökningen 0,3–2,1 %, och i MA-17 där letrozol jämfördes med placebo (endast 30 månaders uppföljning) var skillnaden icke-signifikant, 0,7 % e50e2145-f3fc-40eb-be70-34ff1f2e362d7468751087505. Den totala frakturrisken var enligt den senaste metaanalysen 13,2 % inom 10 år för 5 år med AI, jämfört med 10,4 % för 5 års behandling med TAM. Det förefaller därför rimligt att patienter som planeras för 5 års behandling med AI utan planerad postoperativ behandling med bisfosfonater bör skickas för DEXA, och att eventuell antiresorptiv behandling ges i enlighet med internationella riktlinjer om behandling av AI-inducerad benförlust c243f0ad-8134-4ef1-a74e-34577c2a1d017478751087505. Val av antiresorptiv behandling sker i enlighet med rekommendationer från respektive osteoporosmottagning och bör ta hänsyn till patientens önskemål och individuella förutsättningar. Notera att TAM motverkar osteoporos, vilket har betydelse när man ger sekventiell behandling med AI följt av TAM.

Läkemedelsboken (https://lakemedelsboken.se/) rekommenderar frakturriskbedömning med hjälp av www.shef.ac.uk/FRAX/. Dock är denna algoritm inte designad för patienter med bröstcancer, och det finns risk att underskatta risken för fraktur hos bröstcancerpatienter under AI-behandling.

Ovariell suppression hos premenopausala kvinnor påverkar också benmassan negativt, med en snabbare benförlust oavsett om suppressionen kombineras med TAM eller AI 3c759e46-bbfe-4e46-aa7d-af4a7fed15647488751087505c1b8c41c-fb32-4b30-aa6d-5a03a61a936a7498751087505. Man kan förebygga benförlusten i den populationen med antiresorptiv behandling. Samma rekommendationer som vid postmenopausala kvinnor avseende initiering av antiresorptiv behandling gäller även för premenopausala med ovariell suppression.

Flera av de stora randomiserade studierna som jämför AI med TAM har även haft tilläggsprotokoll för att undersöka effekterna på den hälsorelaterade livskvaliteten. Några signifikanta skillnader mellan de olika typerna av hormonella läkemedel har dock inte framkommit 1757475e-8f8e-42e5-85fd-befec6291bb4750875108750535a598ed-d50f-410f-afd2-a8cbfbc8c6307518751087505814bbe58-9fa3-47e1-9b85-6aaab60e6b427528751087505.

Den allmänna definitionen av postmenopaus är när en period av 12 konsekutiva månader gått utan vaginal blödning. Detta i kombination med ett förhöjt follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH) ger en relativt säker bedömning av att en kvinna är postmenopausal. Perioden innan postmenopaus inträffar kallas perimenopaus. Denna period kan hos vissa kvinnor pågå i flera år med långa perioder utan vaginala blödningar och efterföljande perioder med blödningar igen. I Sverige är medianåldern för menopaus 51 år.

AI till den pre- och perimenopausala kvinnan är sannolikt generellt ineffektiva. AI sänker östrogenkoncentrationen vilket ger negativ feedback på hypotalamus och hypofys 8b2ca9d8-e467-4bff-8d55-fe3957e45bd17538751287505. Det resulterar i sin tur i en ökad gonadotropininsöndring. Hos perimenopausala kvinnor kan detta leda till att den kvarvarande funktionen i ovarierna stimuleras så att produktionen av androgen och östrogen i ovarierna ökar. De ökade östrogennivåerna kan ligga långt över den terapeutiska intentionen och behöver inte alltid resultera i en bortfallsblödning. En kvinna som behandlas med AI kan alltså inte följas genom att mäta gonadotropinvärden för att säkerställa postmenopausalt status. I allmänhet är också de östrogenmetoder som finns på rutinlaboratorier inte tillräckligt känsliga för att upptäcka låga nivåer av östrogen. Ett högt östradiolvärde ger däremot direkt besked om aktiva ovarier och sannolikt inadekvat behandling.

Kvinnor som menstruerat innan cytostatikabehandlingen påbörjats är mycket svårbedömda vad gäller menopausalt status efter genomgången behandling. Olika cytostatikakombinationer har rapporterats ge olika stor frekvens av ovariell insufficiens, vilken också är beroende av patientens ålder vid behandling. I studier har olika definitioner av amenorré använts, vilket försvårar tolkningen av de sparsamma data som finns. I en nyligen publicerad dansk-svensk studie var frekvensen amenorré 77 % efter FEC x 7. För kvinnor upp till 40 år var frekvensen 38 % och för de > 40 år 89 % 785b120f-10cf-4af4-b2c7-c7126dfb0f6e7548751287505. I en sammanställning av befintlig evidens såg man att poolade frekvenser av amenorré var 26 % för kvinnor < 35 år, 39 % för kvinnor 35–40 år och 77 % för kvinnor > 40 år 0959fc3b-b83d-4559-8130-66dfff1656467558751287505. När det gäller regimer med taxaner tycks dessa i stort ligga inom samma risknivåer som rena antracyklinregimer 0959fc3b-b83d-4559-8130-66dfff1656467558751287505fc24554d-445b-4a64-9c1a-5970eceb16e17568751287505fe50af7d-6adf-4bac-8bf7-cb254bb1fbf07578751287505dac6b4b7-49e6-4e3f-bba8-e65595674fa57588751287505d23bf8c6-3825-434a-9c67-e9375037172c759875128750513884d8f-8ba0-4149-bbb5-779e0d24a7bf7608751287505.

De kvinnor man avser behandla med AI måste ha ett säkerställt postmenopausalt status innan man påbörjar behandlingen: bilateral ooforektomi eller > 60 år eller ≤ 60 år med spontan amenorré i minst 12 månader utan tidigare cytostatikabehandling, endokrin behandling, bröstcancerbehandling och inte några hormonella preventivmetoder såsom p-spruta, hormonspiral, p-stav eller p-piller.

Kvinnor som haft regelbundna menstruationsblödningar före cytostatikabehandlingen bör betraktas som pre- eller perimenopausala även om blödningarna upphört direkt efter cytostatikabehandlingen. Det finns en risk att AI kan framkalla östrogenproduktion i perimenopausala ovarier, vilket kan leda till att man inte uppnår en adekvat antiöstrogen effekt. TAM kan likväl som AI påverka feedbackmekanismen till hypotalamus och hypofys, vilket leder till ökad insöndring av gonadotropiner som i sin tur stimulerar till ovulation. Gonadotropinnivåer kan alltså inte användas för att bedöma postmenopausalt status om kvinnan behandlas med TAM, till exempel inför byte till AI. Den perimenopausala kvinnan bör alltid erbjudas adekvat preventivmedelsrådgivning.

Två stora randomiserade studier med poolade resultat har undersökt konceptet med ovariell suppression hos premenopausala kvinnor c2c6e2a0-f04a-471a-921d-af245d95a0317618751187505. I SOFT-studien randomiserades 3 066 patienter till TAM vs ovariell suppression + TAM vs ovariell suppression + exemestan, medan i TEXT-studien randomiserades 2 672 patienter till antingen ovariell suppression + TAM eller suppression + exemestan. Avseende TAM med eller utan ovariell suppression kunde man notera, efter 8 års medianuppföljning, att tillägget av suppression ledde till en 4,2 % absolut riskminskning av återfall (HR 0,76, 95 % KI 0,62–0,93) och 1,8 % av total dödlighet (HR 0,67, 95 % KI 0,48–0,92). Dock var risken för biverkningar större vid tillägg av ovariell suppression och den hälsorelaterade livskvaliteten var sämre under behandlingstiden, men den effekten försvann efter avslutad behandling 05884144-a52b-41fe-aca0-b0a88754a24a7628751187505. Subgruppsanalyser tyder på en större behandlingseffekt hos yngre patienter (< 35 år) och patienter yngre än 40 med ogynnsamma prognostiska faktorer som ledde till att välja cytostatikabehandling 9b12a6cb-288f-41c4-b041-16b23a981a0b7638751187505dde21b32-a9ba-460f-9f76-cdb5ebcf7d4d7648751187505. En tredje randomiserad studie om ovariell suppression men något annorlunda koncept än SOFT och TEXT publicerades nyligen (ASTRRA). I den studien randomiserade man 1 483 patienter upp till 45 år som hade ovariell funktion (definierad som FSH-nivå < 30 mIU/mL eller vaginal blödning) upp till 2 år efter avslutad cytostatikabehandling till endast TAM i 5 år eller TAM plus LHRH-analog i 2 år och sedan TAM i totalt 5 år. Man noterade en statistiskt signifikant förlängning i både sjukdomsfri och total överlevnad med tillägg av LHRH-analog, med en absolut vinst i sjukdomsfri överlevnad på 3,6 % och en absolut vinst i total överlevnad på 1,6 % ef2d3c74-9b40-4f2a-902f-b0677e3a98867658751187505.

Den senast publicerade individuell-patient metaanalysen av behandling med ovariell suppression, som endast inkluderade studier där LHRH-analoger använts a3cc3e60-265a-4c67-a282-e77b8a9894f77668751187505, omfattade 11 900 patienter med en medianuppföljningstid på 6,8 år. Samtliga analyser var begränsade till de cirka 9 000 ER-positiva patienterna. De data som belyste LHRH jämfört med ingen systemisk behandling visade en icke-signifikant relativ riskminskning på 28 % för återfall (p = 0,08). I denna analys ingick dock endast 338 patienter. Effekten är dock i samma storleksordning som i en tidigare metaanalys, vilken visade en signifikant överlevnadsvinst efter ooforektomi 6018f4cc-5095-4609-80de-9f15126a36a71298751187505. När LHRH + TAM jämfördes med enbart TAM (n = 1 013) såg man ingen signifikant minskning av återfall eller död a3cc3e60-265a-4c67-a282-e77b8a9894f77668751187505. Inte heller när LHRH gavs som tillägg till enbart cytostatika (n = 2 376) eller när cytostatika och TAM gavs med eller utan LHRH (n = 365) uppnåddes statistisk signifikans. När man däremot lade ihop de studier som studerade LHRH som tillägg till cytostatika, TAM eller kombinationen av dessa, fann man en signifikant relativ riskminskning på 12,7 % (p = 0,02) för återfall men inte för överlevnad (p = 0,4). I studierna med cytostatikabehandling var LHRH:s gynnsamma effekt begränsad till kvinnor upp till 40 års ålder (n = 745), för vilka man såg en HR på 0,75 (95 % KI 0,61–0,92) för återfall och 0,73 (95 % KI 0,56–0,94) för dödlighet a3cc3e60-265a-4c67-a282-e77b8a9894f77668751187505.

Sammantaget antyder nuvarande evidens att kombinationen av TAM och ovariell suppression ger en blygsam förbättrad effekt, och med tanke på ökad risk för biverkningar kan den inte rekommenderas till alla premenopausala patienter. Däremot blir effekten större och mer kliniskt signifikant i subgrupper med högre risk för återfall som yngre patienter med ogynnsamma prognostiska faktorer.

Den optimala behandlingslängden för LHRH-analoger är okänd, men i den senaste översiktsartikeln a3cc3e60-265a-4c67-a282-e77b8a9894f77668751187505 hade 2 års behandling tillämpats i 12 av 16 studier. Den av tillverkaren rekommenderade behandlingstiden på 3 år baseras på en enstaka klinisk studie som omfattar 1 034 receptorpositiva premenopausala kvinnor där man jämförde goserelin + TAM med enbart CMF 13a044fb-a004-422a-9b81-13d7c55a45c57678751187505. I SOFT- och TEXT-studierna gav man totalt 5 års behandling med ovariell suppression medan i ASTRRA-studien gav man 2 år.

En annan viktig fråga är om AI + LHRH-analog är effektivare än TAM + LHRH-analog vid behandling av premenopausala kvinnor. I den poolade analysen av SOFT- och TEXT-studierna kunde man se en signifikant förbättring av sjukdomsfri (absolut skillnad på 4 %, HR 0,77, 95 % KI 0,67–0,90) samt fjärrmetastasfri överlevnad (absolut skillnad på 2,1 %, HR 0,80, 95 % KI 0,66–0,96) med AI vs TAM, men ingen skillnad i den totala överlevnaden (HR 0,98, 95 % KI 0,79–1,22). I en s.k. STEPP (Subpopulation Treatment Effect Pattern Plot)-analys av TEXT och SOFT kunde man se att beroende på vilka klinikopatologiska parametrar som beaktas är vinsten av AI + LHRH-analog vs TAM + LHRH-analog beträffande 8-årsrisken för fjärrmetastasering 1–15 %. De faktorer som verkade spela mest roll var i första hand lymfkörtelpositiv sjukdom med minst 4 positiva lymfkörtlar, följt av ålder < 35 år och grad 3-sjukdom e42397fb-57e3-434b-a4ad-577b533b0beb7688751187505. I en studie av den österrikiska bröstcancergruppen ba583faa-ae52-41c0-8ad5-53420f0ffd827698751187505 randomiserades 1 803 premenopausala kvinnor med ER-positiv bröstcancer mellan TAM + goserelin och anastrozol + goserelin. Efter nära 8 års uppföljning sågs ingen skillnad i sjukdomsfri överlevnad, medan den totala överlevnaden var sämre för anastrozol jämfört med TAM, riskkvot för död 1,63 (1,05–2,52) med en absolut skillnad på cirka 2 % be0120b1-678f-43a7-8515-21f22f8976537708751187505.

I en nyligen publicerad individuell-patient metaanalys som inkluderade fyra RCT inklusive SOFT och TEXT, kunde man visa en absolut vinst på 2,8 % avseende bröstcanceråterfall och 1,9 % avseende fjärrmetastasering med tillägg av AI till LHRH-analog jämfört med TAM + LHRH-analog. Däremot kunde man inte se någon skillnad mellan AI + LHRH och TAM + LHRH beträffande bröstcancerspecifik eller total dödlighet, vilket delvis kan bero på en relativt kort uppföljningstid på 8 år 0e9004e3-1412-419a-b1a9-01ec614f25037718751187505.

Sammantaget finns det visst stöd för att AI är fördelaktigare än TAM som tillägg till ovariell suppression avseende sjukdomsfri överlevnad, speciellt för patienter med mycket hög risk för återfall som vid omfattande lymfkörtelmetastasering. Det finns däremot en randomiserad studie med en riskkvot på > 1 för total överlevnad vilket inger viss oro. Således är kombinationen av LHRH-analog och TAM förstahandsval hos bröstcancerpatienter som bedöms ha nytta av ovariell suppression, medan LHRH-analog + AI är förstahandsval endast vid mycket hög risk för återfall.

I de flesta randomiserade studierna som undersöker tillägg av LHRH-analog har man givit behandling med månadssprutor. Därför rekommenderar man i första hand månadssprutor som standardbehandling. Det finns två randomiserade studier som undersökte non-inferiority avseende östradiolsuppression av LHRH-analog som månadssprutor versus sprutor var 3:e månad hos bröstcancerpatienter där man kunde bevisa non-inferiority 15873d32-6f94-4726-a430-99eee598698077287511875055fa0d04e-1ef7-406a-a5ef-95209e42a1547738751187505. I en av dessa studier som inkluderade patienter med spridd bröstcancer kunde man inte se någon skillnad mellan de två grupperna avseende ORR eller PFS 5fa0d04e-1ef7-406a-a5ef-95209e42a1547738751187505. Man kan således överväga behandling med LHRH-analog var 3:e månad i selekterade fall (patientens önskemål, svårigheter med administrering av månadssprutor), men det krävs en noggrann uppföljning avseende tecken till ovariell funktion.

Risken för sena återfall, dvs. återfall minst 5 år efter bröstcancerdiagnos, är ett välkänt problem vid ER-positiv bröstcancer. I en metaanalys från EBCTCG som inkluderade 62 923 kvinnor med ER-positiv bröstcancer från 88 randomiserade studier som var återfallsfria efter 5 års endokrin behandling, kunde man se att den kumulativa absoluta risken för sena återfall (5–20 år efter diagnos) var mellan 10 % (för lågrisktumörer) och 41 % (för högrisktumörer) där tumörstorlek, lymfkörtelmetastaser och gradering var faktorerna som mest påverkade risken 2ded5949-aadb-4d9c-8de8-456f876e23bd71511419487505. Även om det finns en tydlig koppling mellan traditionella tumörkarakteristiska och risk för sena återfall, ser man samtidigt en ökad risk för sena återfall även vid lågrisktumörer enligt traditionella markörer. Förlängd endokrin behandling har visats kunna minska risken för sena återfall, men det finns samtidigt risk för biverkningar. Det finns således ett stort behov av utveckling av beslutsverktyg som kan prediktera vilka patienter som skulle ha nytta av förlängd endokrin behandling.

CTS5 (clinical treatment score after 5 years, https://www.cts5-calculator.com) är en algoritm baserad på tumörkarakteristiska (tumörstorlek, lymfkörtelspridning, gradering) och ålder som ger en prognos för risken för sena återfall mellan år 5 och 10 hos patienter med ER-positiv bröstcancer som är återfallsfria efter 5 år e25db34e-19c2-4217-bbd8-15386a45d81f77411419487505. Algoritmen utvecklades med hjälp av data från ATAC-studien och validerades i en oberoende kohort av BIG 1-98-studien. CTS5 har validerats i några oberoende kohorter där man bekräftar den prognostiska rollen av algoritmen avseende risken för sena återfall hos postmenopausala kvinnor, medan algoritmens prognostiska roll hos premenopausala kvinnor är mer tveksam 0df7eedb-23e3-4550-b985-10cdd65f56007751141948750552a9f743-1e44-490b-98f8-b1faf96108b377611419487505. Man har däremot inte kunnat visa någon prediktiv roll av CTS5-algoritmen avseende förlängd endokrin behandling 052ed36e-0aab-47c1-8daa-807fa1949f3a77711419487505.

Alla de fyra kommersiella genexpressionsanalyser för bröstcancer som är tillgängliga i Europa (Oncotype Dx, Mammaprint, EndoPredict, Prosigna; se avsnitt 15.3.6 för detaljerad beskrivning av dessa analyser) har visat sig ha ett visst prognostiskt värde avseende risken för sena återfall i minst ett dataset 20cf1b43-c2ff-410e-aeb8-03a09a8cd3d377811419487505d71d7b19-43dd-41a8-b094-5346ff6f89e0779114194875053cbd059e-9dd0-4f0a-8d23-4e0c76dcdccc7801141948750577cca52d-49e4-4f14-91c4-298c93a5299e78111419487505, medan det finns begränsad evidens för det potentiella prediktiva värdet av dessa analyser avseende nyttan med förlängd endokrin behandling. I en retrospektiv analys av den prospektiva NSABP B-42-studien (förlängd endokrin behandling med AI i 5 år versus placebo) kunde man se att patienter med ”low-risk” enligt Mammaprint hade större nytta av tillägg av AI än patienter med ”high-risk” e330d94d-6e93-48c3-a803-75ae29953a4e78211419487505. Dessa resultat måste bekräftas av minst en till studie med liknande design (retrospektiv analys av randomiserad studie om förlängd endokrin behandling) för att kunna bevisa en potentiell nytta av klinisk betydelse e4d54869-0154-49c9-8b41-3ba5e97371e878311419487505. Man kan således med nuvarande evidens inte rekommendera någon av genexpressionsanalyserna som beslutsstöd för beslut om förlängd endokrin behandling.

Det är värt att nämna en till genexpressionsanalys som är kommersiellt tillgänglig i USA men ännu inte i Europa, och som heter Breast Cancer Index. Den är en RT-PCR-baserad analys som kombinerar två biomarkörer (HOXB13:IL17BR (H/I) kvot samt en 5-gen molecular grade index (MGI)) och ger prognostisk information om risken för sena återfall för ER-positiv bröstcancer 3cbd059e-9dd0-4f0a-8d23-4e0c76dcdccc7801141948750577dd9715-0939-4d0e-97ae-0dc2068149f978411419487505. Breast Cancer Index har också visat prediktivt värde i tre retrospektiva analyser av tre randomiserade studier varav två med förlängd AI (MA.17-studien 3e44894d-7ee4-46e7-980d-54e3cf778b0c78511419487505f3f965e3-9288-46ce-a1f2-79b7f41013a078611419487505 och en med förlängd TAM, aTTom-studien f2ae11fe-9600-4bb4-8459-a7cb0937fa0878711419487505). I alla dessa tre studier kunde man se att (H/I)-high-tumörer var mer känsliga för endokrin behandling och hade större nytta av förlängd endokrin behandling än (H/I)-low-tumörer. Man presenterade dock nyligen resultat från NSABP B-42-studien där man inte kunde bekräfta den prediktiva rollen av (H/I)-high-tumörer i en kohort av patienter som fick förlängd endokrin behandling med AI 073e3237-cbcd-468a-b292-34111ce30bc678811419487505. Trots motstridiga resultat är Breast Cancer Index den enda genexpressionsanalys som rekommenderas av NCCN som ett verktyg som stöd i beslutet om förlängd endokrin behandling. Än så länge är Breast Cancer Index inte tillgängligt i Europa.

En Cochraneanalys från 2012 baserad på 2 randomiserade studier som inkluderat drygt 3 000 kvinnor, visade att TAM efter bröstbevarande kirurgi för DCIS reducerar antalet nya bröstcancerhändelser d3e95f1a-e2a8-4aec-bcb2-105af1cc6d907898751387505. TAM reducerade både ipsilaterala DCIS (HR 0,75, 95 % KI 0,61–0,92) och kontralaterala DCIS (HR 0,50, 95 % KI 0,28–0,87). Också kontralateral invasiv cancer minskade (HR 0,57, 95 % KI 0,39–0,83), och det fanns en trend till reduktion av ipsilateral invasiv cancer (HR 0,79, 95 % KI 0,62–1,01).

I NSABP B-24 randomiserades 1 799 patienter mellan placebo och TAM i 5 år efter bröstbevarande operation och strålbehandling för DCIS. Efter 163 månaders uppföljning påvisades signifikant färre invasiva samsidiga återfall i tamoxifengruppen (HR 0,68, p = 0,025), och kontralateral cancer reducerades i samma storleksordning 7fb2439e-6679-4567-9c31-10ef14c26c625248751387505. Nyttan av TAM gällde endast dem med hormonreceptorpositiv DCIS (HR 0,49 för bröstcancerhändelse efter 10 år; p = 0,001) de54ada7-8679-4c53-9e61-65bba61dcf067908751387505.

I UK/ANZ randomiserades 1 701 kvinnor till antingen strålbehandling, TAM, strålbehandling + TAM, eller ingen efterbehandling alls efter bröstbevarande operation för DCIS. TAM reducerade signifikant risken för alla nya brösthändelser (HR 0,71, p = 0,002), ipsilateral DCIS (HR 0,70, p = 0,03) och kontralaterala bröstcancrar (HR 0,44, p = 0,005), men minskade inte frekvensen av ipsilaterala invasiva återfall fb60698e-b012-450d-a955-f167f9ad9bf67918751387505.

Ingen effekt på total överlevnad sågs. Endast en av studierna rapporterade biverkningar (toxicitet, humörförändringar, djup ventrombos, lungemboli och endometriecancer) och man såg ingen signifikant skillnad mellan TAM och placebo. En icke-signifikant trend för ökad risk för endometriecancer visades för tamoxifengruppen.

I IBIS-2 och NSABP B-35 jämförde man AI och TAM för postmenopausala kvinnor efter bröstbevarande operation med och utan strålbehandling för DCIS. I NSABP B-35 fanns en liten men signifikant skillnad i bröstcancerfritt intervall (BCFI) vid 10 år, 89,2 % för TAM och 93,5 % för anastrozol (HR 0,73, p = 0,03). Skillnaden märktes sent under uppföljningen och gällde kvinnor under 60 år vid diagnos 7551677e-cfb3-4046-bbb2-87d419db86787928751387505. I IBIS-2 inkluderades 2 980 patienter; det var ingen skillnad i återfallsfrekvens (67 i anastrozol- respektive 77 i TAM-armen, HR 0,89, 95 % KI 0,64–1,23). 33 dödsfall noterades i anastrozolarmen och 36 i TAM-armen (HR 0,93, 95 % KI 0,58–1,50) e77a885d-a82e-4c61-be05-9d7d26614365678751387505.

Efter bröstbevarande kirurgi för DCIS kan 5 års endokrin behandling övervägas. ER och PR-status ska då utföras. Endokrin behandling rekommenderas inte generellt, men bör övervägas vid ER-positiv DCIS när nyttan för den enskilda patienten bedöms överstiga nackdelarna. Någon överlevnadsvinst finns sannolikt inte och risken för biverkningar måste beaktas.

Forskning så här långt har inte kunnat definiera några specifika riskgrupper. Utbredning och nukleär grad har en viss korrelation till återfallsrisk. Yngre kvinnor har större risk för återfall och mindre risk för biverkningar än äldre kvinnor.

EBCTCG torde ha en särställning vad det gäller metaanalyser, eftersom de alltid är baserade på analys av individdata från varje studie som ingår. Målet är också att alltid ha med individdata från alla studier, för att minska risken för publikationsbias, eftersom initialt presenterade studier med ”positiva” resultat torde ha lättare att bli publicerade.

Att tilläggsbehandling med cytostatika efter primär kirurgi kan eliminera mikrometastasering och därmed förbättra 5-årsöverlevnaden vid bröstcancer, var något som man kunde påvisa i den första systematiska översikten från EBCTCG 0838dad7-df13-4843-85a1-cad8daea9a487178779787505. Genom sammanslagna resultat från 40 randomiserade cytostatikastudier med totalt över 13 000 patienter kunde man även visa att kombinationsbehandling är effektivare än behandling med enstaka cytostatika, samt att cytostatika med 8–24 månaders duration inte gav någon överlevnadsvinst jämfört med 4–6 månaders behandling 0838dad7-df13-4843-85a1-cad8daea9a487178779787505.

I metaanalysen från 2012 kunde man presentera data från 123 randomiserade studier med totalt 100 000 deltagare avseende effekten av kombinationsbehandling med cytostatika. För första gången innehöll rapporten data från studier av taxaner (paklitaxel och docetaxel). Totalt för alla studier som jämförde regimer med och utan taxaner var den relativa minskningen av bröstcancerdödlighet 13 % och motsvarande absoluta minskning av andelen döda efter 8 år var 1,4–2,8 % beroende på kontrollarmens design. Analysen bekräftade också att den äldre typen av cytostatika, CMF, är likvärdig med fyra antracyklinbaserade kurer av typen AC – båda minskar den relativa risken för bröstcancerdödlighet med 20–25 %. Däremot är regimer med högre totaldos av antracyklin (> 360 mg/m² epirubicin eller > 240 mg/m² doxorubicin) som FEC eller FAC effektivare än CMF, med en relativ riskminskning på 20 % för att avlida av bröstcancer. Motsvarande absoluta minskning av dödligheten efter 10 år var 4,1 %. I studier som testade antracyklinbaserade cytostatika (FAC) mot ingen postoperativ cytostatikabehandling var den relativa riskminskningen för bröstcancerdödlighet 36 % med en absolut risk på 6,5 % efter 10 år 4606802a-3a60-4dbd-b65e-f3bc5b664b697938779787505.

Subgruppsanalyser visade att ålder, lymfkörtelstatus, tumörstorlek, differentieringsgrad, östrogenreceptorstatus och tamoxifenanvändning inte på något tydligt sätt påverkar den relativa riskminskningen för bröstcancerrelaterad död 4606802a-3a60-4dbd-b65e-f3bc5b664b697938779787505 som ligger på cirka en tredjedel efter de bästa taxan- och antracyklinbaserade regimerna. Den absoluta vinsten av att den relativa bröstcancerdödligheten minskar med en tredjedel, beror givetvis på den absoluta risk patienten skulle ha utan cytostatikabehandling, vilket hos ER-positiva är den risk som återstår efter lämplig endokrin behandling. Sammanlagt beräknas den totala absoluta minskningen av död i bröstcancer ligga på 13 % efter 10 år för de bästa regimerna 4606802a-3a60-4dbd-b65e-f3bc5b664b697938779787505.

I EBCTCG:s översikt från 2005 redovisas även långtidstoxiciteten efter genomgången kombinationsbehandling med cytostatika. Icke-bröstcancerrelaterad dödlighet beräknat på sammanlagt nära 29 000 patienter visade ingen skillnad, med en incidensrat på 0,7 % per år både för de cytostatikabehandlade och för de som ingått i kontrollgrupper. För de kvinnor som ingått i studier med antracyklin jämfört med kontroll (n = 23 000) var motsvarande dödlighet 0,7 % respektive 0,6 %. För vaskulärt betingad dödlighet sågs ingen skillnad, medan hjärtrelaterad dödlighet låg högre för regimer med antracyklin jämfört med regimer utan antracyklin. Dessutom sågs en numerisk trend för ökad risk för leukemi med antracyklinbehandling jämfört med ingen cytostatikabehandling. Sammantaget innebär det en överdödlighet som kan ligga på några promille per 10 år, det vill säga betydligt mindre än det tilläggsvärde på cirka 4 % som antracyklinet ger utöver CMF-liknande behandling 6018f4cc-5095-4609-80de-9f15126a36a71298779787505. En översikt med data från 19 randomiserade studier med totalt 9 800 patienter där epirubicin ingått, visade att regimer med < 600 mg/m² totaldos epirubicin, respektive < 6 000 mg/m² cyklofosfamid, medför en risk på < 1 % för att drabbas av akut myeloisk leukemi/MDS 2e1d5932-c3e3-4546-a5a8-3fd96e6be6117948779787505.

I en randomiserad studie från Italien studerades dostät behandling med eller utan 5-fluorouracil, med en 2 x 2 design med drygt 2 000 kvinnor med lymfkörtelpositiv bröstcancer. Studien bekräftar att EC är lika effektivt som FEC 1d51d002-db26-4f29-a18b-7d70843bcaa77958779787505. Patienterna randomiserades mellan FE 90 + C x 4 följt av paklitaxel 175 x 4, och E 90 + C x 4 följt av paklitaxel 175 x 4. Ytterligare en randomisering gjordes mellan 3 och 2 veckors intervall (se nedan under dostät taxanbehandling). Riskkvoten för FEC mot EC var 1,06 och 1,16 för sjukdomsfri överlevnad respektive total överlevnad efter 5 år; slutsatsen är att tillägg av 5-fluorouracil till EC inte förbättrar utfallet 1d51d002-db26-4f29-a18b-7d70843bcaa77958779787505.

Den amerikanska NSABP-gruppen har undersökt den potentiella betydelsen av dosintensitet för cyklofosfamid i två postoperativa studier (B-22 och B-25). Olika dosintensitet och kumulativa doser av cyklofosfamid har jämförts i olika behandlingsarmar där doxorubicin 60 mg/m² har använts i samtliga. Resultaten ger inget stöd för att gruppvis och konventionell doseskalering av cyklofosfamid över 600 mg/m², tillsammans med doxorubicin i dosen 60 mg/m², ger en signifikant överlevnadsvinst 47529355-4515-4c2c-aaac-3c8b9082e5c479687798875056222bb92-7c7e-4a52-b0ac-0b5f24b8ece37978779887505.

För antracyklinbaserad tilläggsbehandling finns en metaanalys baserad på 6 studier med 6 866 kvinnor där regimer med antracyklin i högre doser jämfördes med lägre doser 4606802a-3a60-4dbd-b65e-f3bc5b664b697938779887505 (webbappendix). Av dessa var sammanlagt 4 studier med 3 876 kvinnor designade så att endast antracyklindosen varierade, övriga studier innehöll olika doser både av antracyklin och övriga komponenter. I studierna med god design varierade skillnaden i kumulativ epirubicindos 75–200 mg/m² och för doxorubicin var skillnaden 120 mg/m² för den kumulativa dosen. Högre dos jämfört med lägre dos antracyklin gav en minskad risk för återfall med 0,88 (standardfel 0,05). Den årliga händelsekvoten minskade med 0,7 %, vilket motsvarar en absolut förbättring på knappt 7 % efter 10 år. Man fann också en icke-signifikant minskning av förtida död 0,93 (standardfel 0,06) 4606802a-3a60-4dbd-b65e-f3bc5b664b697938779887505] (webbappendix).

Det potentiella tilläggsvärdet av benmärgsstödd högdos-cytostatikabehandling har analyserats i en metaanalys av 13 randomiserade studier med sammanlagt 6 210 patienter cb4cf476-3ea4-4d3c-bad5-a206ada2a0267988779887505. Överlevnad utan återfall var signifikant bättre för högdosgruppen, medan den totala överlevnaden inte skiljde sig åt. Behandlingsrelaterade dödsfall var drygt 8 gånger vanligare med högdosbehandling, RR 8,6 (95 % KI 4,1–17,8) cb4cf476-3ea4-4d3c-bad5-a206ada2a0267988779887505. Fyra publicerade studier med mer omfattande cytostatikabehandling i kontrollarmen visar en trend till färre bröstcanceråterfall för den icke-benmärgsstödda kontrollarmen 3ca79b1a-03f8-433d-8cc0-a52e2dd66fab799877988750583a150f2-3a4b-4598-83f1-b2249cd595db8008779887505cd717d42-9ffa-46ca-a174-d8118478c01980187798875052eb1a81a-42f9-4f57-a132-c49a29e087998028779887505.

Sammanfattningsvis har man inte kunnat påvisa någon fördel för benmärgsstödd högdos-cytostatikabehandling.

I EBCTCG-metaanalysen noterade man en relativ minskning på 14 % av återfall, 13 % av bröstcancerdödlighet och 11 % av total dödlighet med tillägg av taxaner jämfört med icke-taxaner. Den absoluta minskningen med tillägg av taxaner för återfall, bröstcancerdödlighet respektive total dödlighet var 4,6 %, 2,8 % respektive 3,2 % (EBCTCG 2012).

Avseende frågan om sekvensbehandling eller parallell behandling med antracykliner och taxaner har det nyligen publicerats en EBCTCG-metaanalys som inkluderade 6 532 patienter och hittade en absolut 10 års minskning av återfall med 3,2 % och av bröstcancerdödlighet med 2,1 % till fördel för sekvensbehandling f460003f-633a-49ba-929a-e2f34755440f8038780187505.

I en stor postoperativ fyrarmad studie (AC x 4 → paklitaxel 175 givet var 3:e vecka x 4; vs AC x 4 → paklitaxel 80 veckovis x 12; vs AC x 4 → docetaxel 100 var 3:e vecka x 4; vs AC x 4 → docetaxel 35 veckovis x 12) visade veckovis paklitaxel signifikant bättre 5-årsöverlevnad än paklitaxel givet var 3:e vecka, 89,7 % vs 86,5 %. Resultatet för veckovis paklitaxel var likvärdigt med docetaxel var 3:e vecka 89ca3e1d-7781-4a37-bb26-ed144a1ed7218048780187505. Eftersom docetaxel 100 x 3 var 3:e vecka innebär väsentligt färre behandlingstillfällen än paklitaxel veckovis samt eftersom paklitaxel veckovis har en högre frekvens av neurotoxicitet 5df9992c-5ff3-4cf7-a335-e3083889ab796468780187505, är docetaxel var 3:e vecka den vanligaste varianten av taxantillägg i Sverige. Docetaxel används ibland i en lägre dos, 80 mg/m², på grund av att den internationellt sett vanligare dosen 100 mg/m² är mer toxisk; detta grundar sig på data från Finland från några hundra patienter visande en likvärdig behandlingseffekt 6888f59c-dc13-4b37-84dc-5b3120acc0568058780187505. Eftersom en randomiserad studie med docetaxel i olika dosnivåer (60 mg, 75 mg och 100 mg/m²) har visat en signifikant dosresponstrend avseende remission och tid till progression a28de85a-55fe-4519-a4c7-10509b46b8ff8068780187505, är ett rimligt alternativ att inleda med 80 mg och, för dem som tolererar det väl, öka till 100 mg från och med behandlingstillfälle 2.

I en nyligen publicerad metaanalys inkluderade man 7 studier (12 741 patienter) som fick antingen standard taxan- och antracyklinbaserade cytostatika eller docetaxel + cyklofosfamid f0f1a504-b55a-48ce-abfd-92c3e73cb9e08078780187505. Ingen skillnad i sjukdomsfri eller total överlevnad kunde noteras, men det fanns en trend till fördel för taxan- och antracyklinbaserade regimer vid högrisk bröstcancer (ER-negativ eller N+). Docetaxel och cyklofosfamid var mindre toxiskt avseende illamående, mukosit, trombocytopeni samt sensorisk perifer neuropati jämfört med taxan- och antracyklinbaserade regimer.

I en Cochrane-metaanalys undersökte man om det fanns någon skillnad i effektivitet av cytostatika eller tolerabilitet om man gav upfront taxaner versus upfront antracykliner i sekvensbehandling ff642413-1f62-49cf-98ae-273f742c0d928088780187505. Man kunde inte se någon skillnad vid preoperativ behandling, vilket bekräftas av en nyligen publicerad randomiserad studie ae09e3ec-fab4-46b1-bba2-55d97f6f11e38098780187505, medan vid postoperativ behandling var evidensen för effektivitet begränsad och när det gäller tolerabilitet var upfront taxaner en fördelaktig strategi endast beträffande risk för neutropenier.

Den senaste EBCTCG-metaanalysen som undersökte effekt av sekvens vs parallell taxanbehandling undersökte också om dostät behandling given varannan vecka leder till bättre effekt jämfört med samma regim var 3:e vecka. I strikt bemärkelse är skillnaden mellan dostät och konventionell behandling att man ger samma läkemedel med samma totaldoser, men på kortare tid i en dostät regim. Individbaserade data erhölls från 25 av 31 studier, motsvarande 34 122 av 36 292 individer, data alltså kompletta för 94 % av patienterna f460003f-633a-49ba-929a-e2f34755440f8038780287505. Man visade att för den dostäta behandlingen fick man en 17-procentig reduktion av återfall (HR 0,83, 95 % KI 0,78–0,89, p < 0,0001). 10-årsvinsten i absoluta tal var 4,4 %. För bröstcancerdödlighet var motsvarande 10-årsvinst 2,9 %, KI 1,2–4,6, motsvarande en 14-procentig relativ vinst (HR 0,86, 95 % KI 0,79–0,93, p = 0,0003). Effekten av dostät behandling verkade vara likvärdig oavsett ER-status eller andra tumörkarakteristiska avseende den relativa vinsten. Dock förväntar man sig en större vinst i absoluta tal vid bröstcancer med högre risk för återfall. I den metaanalysen ingick en randomiserad studie som var ett samarbete mellan SweBCG, the German Breast Cancer Group och the Austrian Breast & Colorectal Cancer Study Group, och som testade om skräddarsydd dostät behandling baserad på nadirvärden för leukocyter är bättre än standard cytostatikabehandling 4d619aa4-4829-48e7-91c1-cf10013f6de68108780287505. Sammanlagt inkluderades 2 017 patienter med högrisk för återfall, och efter 5,3 års medianuppföljning kunde man se en numerisk men icke-statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna i återfallsfri överlevnad (88,7 % vs 85 %, HR 0,79, 95 % KI 0,61–1,01) samt total överlevnad (92,1 % vs 90,2 %, HR 0,77, 95 % KI 0,57–1,05).

De dostäta regimerna som ges varannan vecka, med samma doser som man rutinmässigt ger var 3:e vecka, måste ges med G-CSF 1595cc84-fbd1-4a01-8a41-4a949784f38981187802875052add0fbc-0f31-4ce8-a663-1b71995d88798128780287505. Man måste också ge G-CSF om man använder högre doser av antracyklin-cyklofosfamidbaserade regimer, med eller utan taxaner, givna var 3:e vecka.

De uppdaterade riktlinjerna från ASCO rekommenderar vidare att primär G-CSF profylax bör användas om risken för febril neutropeni är över 20 % e3f30d99-00d9-42cf-b839-32809dcc09468138780287505. FE 100 + C 100 och docetaxel 100 och TAC är regimer där man måste ge G-CSF för att minska risken för febril neutropeni och infektionskomplikationer.

En systematisk översikt baserad på totalt 2 156 patienter med bröstcancer från 8 randomiserade studier som undersökte cytostatikabehandling med eller utan G-/GM-CSF, visade att G-CSF (6 studier) gav en minskad risk för febril neutropeni motsvarande en riskkvot på 0,27 (0,10–0,75). Motsvarande resultat för tidig dödlighet var 0,32 (0,13–0,77) 4e4edfe1-4e87-4290-8116-fa1b172ac05a8148780287505.

Vid anemi sekundärt till cytostatikabehandling så ska erytropoetiner i princip inte användas, eftersom data visar försämrad prognos 732f1ef8-e701-4c22-840c-5a6c47f566c38158780287505.

Kapecitabin är en prodrog till 5-FU som tas peroralt. Den ger en relativt kontinuerlig koncentration av aktiva metaboliter i tumörvävnaden, vilket anses ge en bättre effekt än intravenös bolusinjektion av 5-FU ee7813e0-dad9-475c-9afa-cd7ac349e6a18168780387505. Kapecitabin har också visats ge förlängd överlevnad i kombination med docetaxel jämfört med docetaxel enbart vid metastaserad bröstcancer aba72839-7bf6-42bf-80dd-a4341219bdd58178780387505. I en nyligen publicerad metaanalys ingår totalt 8 randomiserade studier (5 postoperativa och 3 preoperativa) med sammanlagt 9 097 patienter 2f0ee44f-e972-46fa-93ab-54cd31bbe38a8188780387505. Samtliga 8 studier innehåller antracyklin + docetaxel med tillägg av kapecitabin i experimentarmen, utom CREATE-X som är en studie 53e0cdd5-7856-461f-afd2-f70d7ea39e982668780387505 där kvinnor med kvarvarande cancer efter preoperativ behandling randomiserades mellan kapecitabin dag 1–14 x 8 och ingen cytostatikabehandling, endast endokrin behandling till dem med ER-positiv tumör, i kontrollarmen, se beskrivningen om preoperativ behandling i kapitel 12. Sammantaget visade 1fbd7880-a383-4b2b-a0fd-94efb75a94838198780387505 den metaanalysen att det inte fanns någon skillnad i sjukdomsfri eller total överlevnad i hela kohorten, men det fanns en signifikant skillnad till fördel för kapecitabin hos patienter med ER-negativ bröstcancer med HR 0,72 i relation till HR 1,01 hos patienter med ER-positiv bröstcancer (p-värde för interaktion 0,02). Dessutom noterade man en förbättrad sjukdomsfri överlevnad om kapecitabin gavs som tillägg till standardregim (HR 0,92) jämfört med om kapecitabin ersatt en standardcytostatika (HR 1,62).

Långtidsuppföljning (medianuppföljningstid på 15 år) av FinXX-studien där man adderade kapecitabin till standard taxan- och antracyklinbaserad cytostatika bekräftade överlevnadsvinst av kapecitabintillägget vid trippelnegativ bröstcancer e901753f-7187-4b9a-867d-16e6495862928208780387505.

Platinabaserad cytostatikabehandling har visat sig vara effektiv som preoperativ behandling vid trippelnegativ bröstcancer. Den potentiella nyttan av platinabaserad cytostatikabehandling som postoperativ behandling vid trippelnegativ bröstcancer är mindre bra studerat.

Det finns för närvarande en randomiserad studie som undersökte om postoperativ behandling med karboplatin-paklitaxel x 6 var mer effektiv än standardregim med FEC x 3 följt av docetaxel x 3 hos patienter med trippelnegativ bröstcancer 2d016148-d133-458f-b76b-917026579ba882111419587505. I studien inkluderades 647 patienter och man såg en förbättring i sjukdomsfri överlevnad med platinabaserad behandling (5 års sjukdomsfri överlevnad 86,5 % vs 80,3 %, HR 0,65, 95 % KI 0,44–0,96) utan någon statistiskt signifikant skillnad i total överlevnad (HR 0,71, 95 % KI 0,42–1,22). Studien inkluderade dock endast asiatisk population vilket kan påverka generaliserbarhet av resultaten.

Olika kommersiella genexpressionsanalyser har utvecklats under de senaste åren i ett försök att kunna kategorisera patienter inom olika molekylärbaserade prognostiska profiler som eventuellt skulle kunna ha betydelse i prediktivt syfte för cytostatikabehandling. ASCO har publicerat rekommendationer om befintliga kommersiella genexpressionsanalyser och deras potentiella kliniska nytta 6e4a4a9b-3bf2-4051-8a6a-5f0e86b190f58228780487505. NICE har också publicerat rekommendationer där man dessutom har tagit hänsyn till hälsoekonomiska aspekter dc4de739-da6b-42cf-8290-1645226b9f1e8238780487505. Här kommer man att diskutera de genexpressionsanalyserna med bäst evidens i nuläget i relation till den kliniska nyttan och som finns som kommersiella produkter i Europa.

Oncotype Dx 21-gen recurrence score (RS) baseras på expressionsanalys av 21 gener som leder till en score 0–100. Den är den mest validerade metoden för den prognostiska betydelsen, medan metodens prediktiva värde är inte lika väl validerat 2279b8bb-6cfc-4d14-9b7c-df2e5d0f1aba8248780487505. Det finns visst stöd från randomiserade data om ett potentiellt värde av RS att identifiera patienter med ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer som inte får nytta av postoperativ cytostatikabehandling. I TAILORx randomiserade studie ingick 10 273 patienter med lymfkörtelnegativ, ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer, och de som hade RS 11–25 (6 711 patienter) blev randomiserade till antingen standard postoperativ behandling med cytostatika och sedan endokrin behandling, eller enbart endokrin behandling 79eb02ed-3f44-473b-bd95-1ef7b0199db38258780487505. Man såg ingen skillnad i sjukdomsfri eller total överlevnad mellan grupperna. Däremot såg man i en sekundär analys av studien att det finns en signifikant interaktion avseende risk för fjärrmetastasering med ålder och RS, där man noterade en signifikant lägre risk för fjärrmetastaser hos kvinnor < 50 år med RS 16–25 när man gav cytostatika cd91d038-0f4a-49c9-901d-187a9ee702458268780487505. I PlanB-studien inkluderade man N+ eller högrisk N0 HER2-negativ bröstcancer för att undersöka om docetaxel + cyklofosfamid var minst lika effektivt som taxan- och antracyklinbaserad cytostatikabehandling. Vid ER-positiv sjukdom gjorde man RS och vid RS ≤ 11 avstod man från cytostatikabehandling. Sjukdomsfri överlevnad för den gruppen var hög trots att det fanns patienter med N+ i den 721e9ce8-189a-4319-94e6-b3252737278b8278780487505. Nyligen presenterade man data från randomiserade studien RxPONDER som inkluderade 5 015 patienter med N+, ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer och RS < 26 som blev randomiserade till antingen cytostatika och sedan endokrin behandling eller enbart endokrin behandling c4387ce1-740e-4cba-a74d-78762a59ea7d8288780487505. Efter medianuppföljning på 5 år kunde man inte se någon statistiskt signifikant skillnad i iDFS hos postmenopausala kvinnor som fick cytostatikabehandling eller inte (5 års iDFS 91,9 % vs 91,6 %), medan det fanns en statistiskt signifikant skillnad i iDFS med tillägg av cytostatikabehandling hos premenopausala kvinnor (5 års iDFS 94,2 % vs 89,0 %). Det finns således visst stöd från randomiserade data om det prediktiva värdet av Oncotype Dx hos patienter med ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer med 1–3 positiva lymfkörtlar, fast det finns en större osäkerhet jämfört med randomiserade data för lymfkörtelnegativ bröstcancer med tanke på kortare uppföljningstid av RxPONDER jämfört med TAILORx. 

Den hälsoekonomiska utvärderingen av Oncotype Dx för svenska förhållanden har visat att analysen är kostnadseffektiv jämfört med enbart klinisk-patologisk bedömning för val av cytostatikabehandling hos patienter som bedöms ha nytta av genexpressionsanalys enligt gällande vårdprogram Hälsoekonomisk bedömning av Oncotype DX vid bröstcancer.

Mammaprint (Amsterdam 70-gen signatur) är en metod där man analyserar mRNA-uttryck av 70 gener för att kategorisera ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer till låg- eller högriskgrupp. Den metoden har en prognostisk roll som är validerad fast i mindre utsträckning än Oncotype Dx 2279b8bb-6cfc-4d14-9b7c-df2e5d0f1aba8248780487505. I en randomiserad studie (MINDACT) försökte man undersöka Mammaprints prediktiva roll genom att randomisera patienter med diskrepans mellan den kliniska bedömningen och Mammaprintresultatet (hög klinisk risk/låg genomisk risk och låg klinisk risk/hög genomisk risk) till cytostatikabehandling eller inte 2d20154b-25f1-405d-9a59-aea873856a6d1408780487505. Man kunde se att för gruppen med hög klinisk risk/låg genomisk risk var prognosen generellt bra men en viss tilläggseffekt av cytostatikabehandling kunde ändå ses. En liknande trend kunde man se vid klinisk risk/hög genomisk risk. I en explorativ analys av MINDACT-studien kunde man se att tilläggseffekten av cytostatikabehandling i gruppen med hög klinisk risk/låg genomisk risk var mer påtaglig hos kvinnor yngre än 50 år medan lymfkörtelstatus inte verkade påverka resultatet d665cde4-0df3-4673-8dea-9c2c1a0a9d2b8298780487505. Sammanfattningsvis kunde man inte se i MINDACT-studien att Mammaprint har något prediktivt värde vid val av cytostatikabehandling generellt, men det kan finnas ett visst prediktivt värde för kvinnor > 50 år med hög klinisk risk där en låg genomisk risk enligt Mammaprint kan identifiera en subgrupp med liten tilläggseffekt av cytostatika.

Prosigna och risk of recurrence score (ROR) använder 50 gener för att göra en molekylär kategorisering av bröstcancer till luminal A eller B, och en algoritm med molekylär subtypning samt tumörstorlek leder till en ROR score. I en poolad analys av 2 postoperativa studier (ABCSG-8 och ATAC) kunde ROR score identifiera subgrupper med N0 eller N+, ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer med låg risk för återfall där cytostatikabehandling kanske inte har någon större nytta abdb57a1-3ed9-4bf4-9080-4927d5a0cf9d8308780487505. Liknande resultat kunde man se i en populationsbaserad studie från Danmark som inkluderade 1 163 patienter med N0 och 779 patienter med N1 ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer 03695fba-fdbb-4a6d-a890-1e6b5ae26a5f8318780487505. Prosigna verkar således ha en prognostisk roll fast utan validering i prospektiva studier så länge medan metodens förmåga att kategorisera tumörer till luminal A eller luminal B gör den lockande för användning i klinisk praxis. Den pågående OPTIMA-studien testar Prosignas prediktiva roll hos ER-positiva, HER-negativa bröstcancerpatienter med eller utan lymfkörtelmetastaser.

Den hälsoekonomiska utvärderingen av Prosigna för svenska förhållanden har visat att analysen är kostnadseffektiv jämfört med enbart klinisk-patologisk bedömning för val av cytostatikabehandling hos patienter som bedöms ha nytta av genexpressionsanalys enligt gällande vårdprogram Hälsoekonomisk bedömning av Prosigna vid bröstcancer.

EndoPredict är en metod där man analyserar mRNA-uttryck av 8 cancergener, 3 referensgener och 1 kontrollgen, vilket leder till en score 0–15 och en gruppindelning till låg- och högriskgrupp. I retrospektiva analyser av prospektiva studier kunde man se att metoden har prognostisk roll med möjlighet till att identifiera patienter med ER-positiv, HER-negativ bröstcancer med väldigt låg risk för återfall inklusive risk för sena återfall 20cf1b43-c2ff-410e-aeb8-03a09a8cd3d377887804875058168ff74-5561-4b8f-a587-cffc2a903d138328780487505. Ingen prospektiv validering av metoden är publicerad än.

I en explorativ analys av ATAC-studien jämförde man det prognostiska värdet av dessa olika genexpressionsmetoder hos 774 postmenopausala kvinnor med ER-positiv, HER2-negativ bröstcancer 3cbd059e-9dd0-4f0a-8d23-4e0c76dcdccc7808780487505 Man kunde se att alla metoder har prognostiskt värde, men Prosigna och EndoPredict har ett starkare prognostiskt värde jämfört med RS. Ett intressant resultat i denna studie var att det prognostiska värdet av genexpressionsanalyser var starkare för N0- än för N+-sjukdom.

Medicintekniska Produktrådet (MTP-rådet) har utvärderat Oncotype Dx och Prosigna och rekommenderar att båda plattformarna kan användas inför beslut om postoperativ cytostatikabehandling av kvinnor med bröstcancer när det finns osäkerhet om nyttan med behandling. Man lyfter däremot behovet av att varje region får göra sin egen bedömning av de juridiska frågorna och de relaterade riskerna som uppstår vid användning av Oncotype Dx, med tanke på att vävnadsprov skickas till USA för analys. MTP-rådet rekommenderar att för närvarande avstå användning av produkterna EndoPredict och MammaPrint på grund av avsaknad av efterfrågat underlag (https://janusinfo.se/download/18.510ef4417d14cc072fc7d8f/1643036086386/MTP-r%C3%A5dets%20rekommendation%20prognostiska%20plattformar.pdf).

Sammanfattningsvis verkar alla kommersiella genexpressionsanalyser ha en prognostisk betydelse för patienter med ER-positiv, HER2-negativ sjukdom. För Oncotype Dx och Mammaprint är prognostiska betydelsen validerad i prospektiva studier, medan valideringen av Prosigna och EndoPredict baseras på retrospektiva analyser av prospektiva studier. Metodernas prediktiva värde är dock mer tveksamt och är studerat mest för N0-sjukdom och för Oncotype Dx. Den enda metoden som ger möjlighet till att kategorisera tumörer till luminal A eller B utifrån genexpressionsanalys är Prosigna, vilken på sikt kan ha betydelse för behandlingsval i klinisk praxis.

Inom bröstcancersjukvård är den vanligaste definitionen på ledtid för cytostatikabehandling tiden från operation till start av cytostatikabehandlingen. En metaanalys omfattande 8 studier av hög kvalitet 33f541bd-eea5-4acd-93ad-fb37108ff2c583311419687505 visade att varje 4-veckorsperiod gav en relativ riskökning på 5 % för återfall och 8 % för total dödlighet c41a4bd2-f50c-40a6-b3f6-5e2a5e8a097583411419687505. Den största retrospektiva studien som undersökte start av cytostatikabehandling i relation till prognosen publicerades efter metaanalysen och inkluderade 24 843 patienter som delades in i 4 grupper efter tiden till start av cytostatikabehandlingen: ≤ 30 dagar, 31–60 dagar, 61–90 dagar samt ≥ 91 dagar 53064e17-839c-4470-bbb5-df929962ec3d83511419687505. Man kunde inte bekräfta resultatet av metaanalysen i hela kohorten, men man såg en tydligt försämrad bröstcancerspecifik och total överlevnad vid start av behandling > 90 dagar från kirurgi och en trend till försämrad överlevnad från > 60 dagar vid HER2-positiv bröstcancer och > 30 dagar vid trippelnegativ bröstcancer.

Inom den satsning på kortare väntetider som lanserats av regeringen i samverkan med regionerna i form av standardiserade vårdförlopp, har en expertgrupp fastlagt att väntetiden från operation av bröstcancer till start av postoperativ behandling med cytostatika ska vara högst 24 kalenderdagar.

HER2/neu- (c-erbB-2) är en onkogen som överuttrycks i primär bröstcancer i frekvensen 10–30 % beroende på vilken bröstcancerpopulation som studerats och med vilken metod genen analyserats. De tumörer som överuttrycker HER2 har en sämre prognos än HER2-negativa 0e52182e-4fe5-4466-9ef7-a3c0593449518368780587505.

I en numera legendarisk utveckling av ett modernt målriktat cancerläkemedel fick man fram den humaniserade monoklonala antikroppen trastuzumab (T) som var riktad mot HER2-proteinet och visade mycket lovande aktivitet mot bröstcancer dd63db1d-5723-40a7-ae63-8824b6dfe35a8378780587505. Redan 2001 kunde man publicera resultat från en randomiserad studie som visade att T tillsammans med cytostatikabehandling gav förlängd överlevnad jämfört med cytostatika utan T hos kvinnor med HER2-positiv metastaserad bröstcancer 6efc9099-5960-4de5-978c-00def258db7e8388780587505.

De första studierna med T som tillägg till postoperativa cytostatika vid primärt operabel bröstcancer publicerades 2005, och data från 8 randomiserade studier avseende T i den postoperativa situationen har sammanfattats i en systematisk översikt ab4b4121-bb20-42a5-9273-b47e87a63f208398780587505. Metaanalysen omfattar totalt 12 000 patienter varav 9 945 ingick i huvudanalysen avseende total överlevnad, där tillägg av T utöver sedvanlig cytostatikabehandling gav en riskminskning motsvarande HR 0,66 (0,57–0,77). Motsvarande resultat för sjukdomsfri överlevnad var HR 0,6 (0,5–0,71). I författarnas exempel för en HER2-positiv medelriskgrupp motsvarar riskminskningen för total respektive sjukdomsfri överlevnad en förbättring på 9 % respektive 11 % i absoluta tal vid 3 års medianuppföljning.

Vid 11 års medianuppföljning av HERA-studien finner man att den relativa riskreduktionen av 1 års trastuzumab är likvärdig för patienter med ER-negativ och ER-positiv sjukdom. Trots crossover efter den första analysen har man kliniskt och statistiskt signifikanta behandlingseffekter för tilläggsbehandling med trastuzumab, HR för sjukdomsfri respektive total överlevnad var 0,76 respektive 0,74 fe2c7a10-4a30-486e-bfee-2341a75135868408780587505. Vid 12 års uppföljning var den absoluta överlevnadsvinsten 6 %, 79 % vs 73 %. Inget tilläggsvärde sågs för 2 års postoperativ trastuzumabbehandling fe2c7a10-4a30-486e-bfee-2341a75135868408780587505.

EBCTCG har nyligen publicerat en individuell-patient metaanalys av 7 randomiserade studier med trastuzumab vid tidig bröstcancer, och man såg att trastuzumabtillägget ledde till en absolut minskning av 10 års återfallsrisk med 9 %, en minskning på 6,4 % av bröstcancerdödlighet och 6,5 % av total dödlighet. Den relativa nyttan av trastuzumabtillägget var liknande för ER-positiv och ER-negativ bröstcancer c8b9093b-384e-4f46-8973-06da8504506f8418780587505. 

I de randomiserade studierna har inga kvinnor med lymfkörtelnegativa tumörer ≤ 10 mm inkluderats. Några retrospektiva studier ger ett visst stöd för användande av trastuzumab i kombination med cytostatika hos patienter med små lymfkörtelnegativa tumörer e84029d5-3e37-4981-a65b-3248281c87a9842878058750529dcae85-2c3f-4895-ab98-e7c1a3900f388438780587505af6fbb72-2bf1-4eb8-b7ae-9d9893e633c0844878058750554b9110d-fa7d-457c-a8e6-83396a61b1808458780587505.

I APT-studien som var en fas 2-studie utan kontrollarm undersökte man om det var möjligt att deeskalera onkologisk behandling hos patienter med lågrisk HER2-positiv bröstcancer (tumörstorlek < 3 cm) genom att ge paklitaxel veckovis x 12 och trastuzumab i 1 år. 3 års invasiv bröstcancerfri överlevnad var 98,7 %, vilket innebär en utmärkt tidig prognos för de patienterna trots deeskalerad behandling 2f5bbb8a-5baa-4447-b99e-08672db3fce78468780587505. I ATEMPT-studien undersökte man om postoperativ behandling med 1 års T-DM1 var effektiv hos patienter med lågrisk HER2-positiv bröstcancer med mindre risk för kliniskt relevanta biverkningar än veckovis paklitaxel-trastuzumab. I en studiekohort på 497 patienter kunde man inte bekräfta att postoperativ T-DM1 var mindre toxisk än veckovis paklitaxel-trastuzumab, men 3 års invasiv sjukdomsfri överlevnad för T-DM1-armen var utmärkt (97,8 %, 95 % KI 96,3­–99,3) 4676862c-7853-48d7-b489-32801b6ac0aa8478780587505.

En analys av 7 studier med sammanlagt 7 939 patienter visade att T ökar risken för klinisk hjärtsvikt med RR 5,1 (3–8,7), vilket innebär en ökning på 2–3 % i absoluta tal jämfört med cytostatika enbart. På grund av detta rekommenderas undersökning av hjärtats vänsterkammarfunktion (LVEF) inför och under behandling med trastuzumab.

I HERA-studien var hjärtpåverkan (minskad LVEF) dock vanligast i 2-årsarmen, 7,3 % jämfört med 4,4 % i 1-årsarmen och 0,9 % i kontrollarmen. Man såg inga tecken till sent uppträdande hjärttoxicitet fe2c7a10-4a30-486e-bfee-2341a75135868408752687505.

I FinHer-studien som innehöll 9 veckors T finns det inga uppgifter om någon allvarlig hjärtsvikt, men 3,5 % utvecklade systolisk dysfunktion ba9ddfc7-6306-46a9-8bc9-1258bb3ccd128488752687505.

I PHARE-studien eefda608-498b-458e-bbc0-0e422ed1fe658498752687505 noterades att signifikant fler patienter i 1-årsarmen drabbades av hjärtsvikt/LVEF-minskning, 5,7 % jämfört med 1,9 % i 6-månadersgruppen.

Med dagens kunskapsläge är det uppenbart att standardbehandlingstiden är 1 års tilläggsbehandling med T.

HERA-studien som flera svenska centrum deltog i är en trearmad studie där HER2-positiv bröstcancer randomiserades till cytostatika följt av T i 1 år, cytostatika följt av T i 2 år samt en kontrollarm med enbart cytostatika. Jämförelsen mellan cytostatika enbart och cytostatika → T rapporterades för flera år sedan och visade att den sjukdomsfria överlevnaden förbättrades med tillägg av T 879dde6e-95d0-4442-b57a-4417d85ba22b8508752787505. Den första publikationen från HERA-studien där man rapporterade att den sjukdomsfria överlevnaden inte skiljde sig för 1 års postoperativ trastuzumab jämfört med 2 års trastuzumab hade 8 års medianuppföljning f89271e0-fd8e-41cd-88d7-b085ce4669d38518752787505.

I HERA-studiens 11-årsuppföljning sågs inget tilläggsvärde av 2 års postoperativ trastuzumabbehandling fe2c7a10-4a30-486e-bfee-2341a75135868408752787505.

Ytterligare en studie (PHARE) som undersöker olika durationer av T har publicerats eefda608-498b-458e-bbc0-0e422ed1fe658498752787505. Studien inkluderade 3 384 patienter med HER2-positiv bröstcancer som randomiserades mellan postoperativa cytostatika och tillägg av T i 6 eller 12 månader. HR för sjukdomsfri överlevnad var 1,28 (med 95 % KI 1,05–1,56); enligt studiens predefinierade design var resultatet formellt inte statistiskt signifikant eftersom den övre gränsen för non-inferiority (0,85–1,15) överskreds. Signifikant fler patienter i 1-årsarmen drabbades av hjärtsvikt/LVEF-minskning, 5,7 % jämfört med 1,9 % i 6-månadersgruppen.

I en italiensk studie, Short-HER, jämförde man 9 veckor av postoperativ T versus 1 år 69d23d59-f158-4184-a5c0-d601479b95838528752787505. Vid 5 års medianuppföljning av de 1 253 patienterna var den sjukdomsfria överlevnaden 87,5 % för standardarmen vs 85,4 % för den korta behandlingsarmen (HR 1,13, inte formellt statistiskt signifikant).

Konceptet med bara 9 veckors T som ges tillsammans med docetaxel x 3 följt av FEC x 3 utgjorde experimentarmen i en finsk studie (SOLD) där den andra hälften av patienterna randomiserades till samma inledande behandling, men som efter FEC x 3 fortsatte med T enbart till 1 års total behandling. SOLD-studien rekryterade 2 176 patienter från 63 centrum i 7 länder, med stort bidrag från Sverige, främst Uppsala-Örebroregionen, mellan 3 januari 2008 och 16 december 2014 2cdde2cf-9ff1-417d-802f-7d79e005b2fa8538752787505. Patienterna i studien hade en tydlig lågriskprofil; 60 % var utan axillmetastasering vid inklusionen. Medianuppföljningen i studien var 5,2 år, data insamlades till 31 december 2016. Studiedesignen reviderades med ett tillägg 21 februari 2014; en non-inferiority-design introducerades. Den så kallade non-inferiority-marginalen sattes till 1,385. Resultatet i studien blev en HR-kvot på 1,39 (90 % KI 1,12–1,72) för den experimentella armen. Det fanns en trend att 9 veckors trastuzumabbehandling gick sämre avseende sjukdomsfri överlevnad (HR 1,36, 90 % KI 0,98–1,89). I en predefinierad subgruppsanalys framkom att docetaxel givet i dosen 100 mg/m² jämfört med 80 mg/m² kroppsyta var ”bättre” (HR 0,67, 90 % KI 0,41–1,10). Fynden avseende betydelsen av docetaxeldos bekräftar den tidigare publicerade randomiserade metastasstudien; 60, 75 och 100 mg/m² av docetaxel givet var 3:e vecka jämfördes. Man påvisade ett statistiskt signifikant samband mellan docetaxeldos och remission och tid till progression a28de85a-55fe-4519-a4c7-10509b46b8ff8068752787505. Slutligen är det på plussidan i SOLD-studien att antalet kardiella händelser är signifikant högre i 1-årsgruppen av T versus 9-veckorsgruppen, 42 versus 22 händelser (p = 0,012). Samma fynd sågs för hjärtsvikt, 6 versus 21 händelser (p = 0,046) 2cdde2cf-9ff1-417d-802f-7d79e005b2fa8538752787505.

I PERSEPHONE-studien inkluderade man 2 089 patienter som blev randomiserade till 6 versus 12 månaders behandling med T. I den studien kunde man bevisa non-inferiority av 6 månaders behandling med en 4 års sjukdomsfri överlevnad på 89,4 % för 6 månader versus 89,8 % för 12 månader (HR 1,07, 95 % KI 0,93–1,24) 8c7a438d-0946-4a1b-94d0-95beba5c05a48548752787505.

I en metaanalys av 5 studier (11 381 patienter) som undersökte 1-årsbehandling med trastuzumab vs kortare behandling (9 veckor eller 6 månader) noterade man en signifikant förbättrad sjukdomsfri överlevnad och total överlevnad med 1-årsbehandlingen 76048556-d13b-4bee-ae32-ec8e7dc707958558752787505. Som förväntat var risken för hjärttoxicitet lägre vid kortare behandling (RR 0,4). Liknande resultat kunde man se i en studie-level metaanalys som gjordes av EBCTCG där 1-årsbehandling var associerad med lägre återfallsrisk än kortare behandling c8b9093b-384e-4f46-8973-06da8504506f8418752787505.

Den enda studien som innehåller en direkt jämförelse mellan T givet samtidigt med cytostatika och T givet i sekvens efter cytostatika är den amerikanska N9831-studien 403f08a9-2a52-4d26-8494-7fec5f869aa28568752887505. Resultaten för samtidig start av trastuzumab och taxan jämfört med sekventiell behandling, visade en fördel för den förstnämnda med HR på 0,77 och en absolut förbättring av den sjukdomsfria överlevnaden med 3,3 %. Beroende på multipla analystillfällen var inte p-värdet formellt signifikant. För total överlevnad sågs en icke-signifikant förbättring med trastuzumab tillsammans med taxan jämfört med sekventiell behandling, HR 0,79 (0,5–1,08). Rekommendationen att ge trastuzumab tillsammans med preoperativ epirubicinbaserad behandling vid lokalt avancerad bröstcancer kan inte utvidgas till den postoperativa behandlingen, eftersom risknivån vid LABC i regel är väsentligt högre vilket bör anses rättfärdiga en potentiellt ökad risk för hjärtpåverkan.

BCIRG 006-studien 079f55d5-7aec-4878-829a-6e991f3314c08578752987505  är av särskilt intresse eftersom det är den enda studien som innehåller en antracyklinfri cytostatikaregim given tillsammans med T: docetaxel + karboplatin x 6 givet samtidigt med T och därefter T enbart i ytterligare 34 veckor. Den platinumbaserade armen jämfördes med kontrollarmen AC x 4 följt av docetaxel x 4 och slutligen en 3:e arm med AC x 4 → docetaxel x 4 med T i 1 år som startades samtidigt med docetaxel. Det fanns ingen skillnad i effekt mellan de 2 T-armarna men incidensen av klinisk hjärtsvikt var 2 % för AC → D + T, 0,7 % för AC → D och 0,4 % för DC + T 079f55d5-7aec-4878-829a-6e991f3314c08578752987505 .

Lapatinib (L) är en liten molekyl som har visad effekt mot metastaserad HER2-positiv bröstcancer i kombination med kapecitabin. I en studie med HER2-positiv primärt opererad bröstcancer randomiserades patienterna till 4 olika alternativ: Cytostatika + T i 1 år, cytostatika + L i 1 år samt 2 armar cytostatika + T och L i 1 år. ALTTO-studien med 8 381 randomiserade patienter fick modifieras efter den första interimsanalysen; alla patienter i lapatinibarmen erbjöds att få 1 år med postoperativ trastuzumab 497b6bf8-e2a4-4a9b-93f6-674475c7d158283. Därutöver sågs besvärande toxicitet av L. Trots dessa åtgärder visade det sig att den relativa riskökningen att dö var statistiskt signifikant ökad med 36 % i armen med enbart L. Kombinationsarmarna visade numeriskt något färre dödsfall (”gränsvärdessignifikans”, p = 0,048, predefinierat värde för statistisk signifikans 0,025) jämfört med enbart T bd8f28dd-fe2c-4b26-bbcd-003e8444adc8858.

Pertuzumab är en anti-HER monoklonal antikropp som förhindrar dimeriseringen av HER2-receptorn med de andra medlemmarna i HER-familjen, alltså en komplementär funktion till trastuzumab.

4 805 patienter randomiserades mellan standardbehandling med postoperativ cytostatikabehandling och trastuzumab med eller utan pertuzumab; 63 % hade lymfkörtelpositiv sjukdom och 36 % HR-negativ sjukdom e314b53d-ec66-4f2e-b861-9781b2a5caf42828753187505. Alla patienter hade centralt verifierad HER2-amplifierad sjukdom e314b53d-ec66-4f2e-b861-9781b2a5caf42828753187505. I denna placebokontrollerade studie sågs en statistiskt signifikant förbättring av invasiv sjukdomsfri överlevnad hos de individer som fick kombinationen av cytostatikabehandling, trastuzumab och pertuzumab, 210 händelser versus 171 (HR 0,81, 95 % KI 0,66–1,0, p = 0,045), efter en medianuppföljning på endast 45,4 månader. Vid denna första analys hade 169 patienter dött; 80 i pertuzumabgruppen och 89 av de som enbart fick trastuzumab (HR 0,89, 95 % KI 0,66–1,21, p = 0,47). Den absoluta nyttan av tillägget till pertuzumab inskränker sig till någon enstaka procent mellan 0,9 % och 2,8 % med större vinst vid N4±-sjukdom. Nyligen presenterade man en 2:a interimsanalys av Aphinity-studien med median uppföljningstid på 74,1 månader bf6e3cdd-6f4a-4783-a18e-ed9fa47998bf8598753187505. I den analysen kunde man se att den absoluta vinsten i invasiv sjukdomsfri överlevnad med tillägg av pertuzumab var 4,5 % (87,9 % vs 83,4 %, HR, 0,72, 95 % KI 0,59–0,87) för N+-patienter medan man inte kunde se någon nytta alls för N- patienter (HR 1,02, 95 % KI 0,69–1,53). Vinsten med pertuzumab vid N+-sjukdom var signifikant oavsett ER-status. Man kunde dock inte se någon signifikant skillnad i överlevnad vid denna analys (HR 0,85, 95 % KI 0,67–1,07).

Långtidsuppföljningen efter 11 år av HERA-studien visade vid denna uppföljning en likvärdig återfallsfrekvens hos patienter med ER-positiv respektive ER-negativ sjukdom fe2c7a10-4a30-486e-bfee-2341a75135868408753187505. I ljuset av denna observation skulle man därför kunna förvänta sig ytterligare händelser i Aphinity-studien – framför allt hos patienter i den ER-positiva armen.

Den rimliga tolkningen av Aphinity-data är att man inte generellt bör rekommendera postoperativ pertuzumab som tillägg till postoperativ trastuzumab, men för individer med högriskkriterier (förslagsvis patienter med 4 eller fler positiva axillymfkörtlar) bör man på enskild patientbasis diskutera möjligheterna att erbjuda postoperativ pertuzumab ad modum Aphinity-studien. Postoperativ behandling med pertuzumab är godkänd av EMA som postoperativ behandling hos patienter med hög risk för återfall och rekommenderas av NICE, den engelska motsvarigheten till TLV, till patienter med lymfkörtelpositiv bröstcancer 05a720fe-8971-421f-887d-be437e4665f98608753187505. Dock rekommenderar NT-rådet inte pertuzumab som postoperativ behandling med tanke på kostnader i relation till nytta. I en analys av registerdata från Uppsala-Örebroregionen kunde man se att 5-årsöverlevnaden hos patienter med N4+ HER2-positiv bröstcancer som fick standardbehandling med cytostatika och trastuzumab var 78,3 % jämfört med 91,8 % för patienter med N1-sjukdom respektive 95,8 % för patienter med N0-sjukdom. Det behövs således nya behandlingsstrategier för patienter med HER2-positiv N4+-bröstcancer för att förbättra prognosen, och pertuzumab skulle därför kunna vara en tänkbar behandlingsmöjlighet. Den senaste uppdateringen av Aphinity-studien visar en tydlig vinst med pertuzumabtillägg avseende invasiv sjukdomsfri överlevnad för lymfkörtelpositiv sjukdom, vilket stödjer vårdprogrammets rekommendation om att det kan finnas fall där postoperativ pertuzumab bör övervägas. Man bör dock i detta sammanhang erinra sig om att patienter med HER2-positiv sjukdom, framför allt de med aggressiv biologi, i princip alltid bör erbjudas preoperativ behandling i enlighet med beskrivningen i kapitel 12.

Den potentiella effekten av pertuzumabtillägget för att se om det går att minska längden av anti-HER2-behandling testar man i en randomiserad studie som är en fortsättning av SOLD-studien 2cdde2cf-9ff1-417d-802f-7d79e005b2fa8538753187505. Studien är finsk men flera sjukhus i Sverige deltar och man randomiserar patienter till antingen dubbel HER2-blockad (pertuzumab + trastuzumab) tillsammans med docetaxel x 3 och sedan EC x 3 (experimentell kort arm) eller trastuzumab tillsammans med docetaxel x 3 och sedan EC x 3 och därefter trastuzumab i sammanlagt 1 år (standardarm).

Neratinib är en peroral irreversibel pan-HER-tyrosinkinashämmare 31dacb0e-6b1c-4b5a-9409-7d77dce2c15b8618780687505.

Läkemedlet har studerats i en fas 3 randomiserad studie som utvidgad postoperativ behandling hos patienter med HER2-positiv bröstcancer efter behandling med trastuzumab 0fd33f0e-39d0-408e-bab6-eef2749c0e708628780687505. I studien randomiserades 2 840 patienter med initialt stadium 1–3 bröstcancer (efter februari 2010 enbart stadium 2–3) som var färdiga med postoperativ trastuzumab upp till 1 år till antingen neratinib 240 mg per dag i 12 månader eller placebo. Efter 5,2 års medianuppföljningstid kunde man se en signifikant förbättrad invasiv sjukdomsfri överlevnad i neratinibarmen med 3,5 % (90,2 % vs 87,7 %, HR 0,73, 95 % KI 0,57–0,92). Det finns inga data om den totala överlevnaden än. I en subgruppsanalys baserad på hormonreceptorstatus kunde man se att neratinib ledde till en HR på 0,60 avseende sjukdomsfri överlevnad vid hormonreceptorpositiv sjukdom.

I den finala analysen av studien var iDFS-frekvensen 90,8 % (95 % KI 88,1–93,0) i neratinibgruppen och 85,7 % (95 % KI 82,6–88,3) i placebogruppen av patienter med luminal bröstcancer och trastuzumabbehandling < 1 år, vilket motsvarar en varaktig absolut nytta på 5,1 % (HR 0,58, 95 % KI 0,41–0,82). En numeriskt högre men statistiskt icke-signifikant överlevnadsvinst kunde ses i denna grupp (absolut vinst på 2,1 %; HR 0,79, 95 % KI 0,55–1,13) 4d6919eb-3cee-4549-9181-ff32459a763b8638780687505.

Neratinibbehandling var kopplad till en betydligt ökad risk för diarréer av grad 3-karaktär (40 % vs 2 %) vilket ledde till dosminskningar hos 372 patienter (26 %). I den studien var profylaktisk behandling med loperamid inte obligatorisk, vilket har visats minska både risken och allvarlighetsgraden av diarréer eebf1af5-4e23-4efb-8d12-8b6f2178acec8648780687505. Mot denna bakgrund initierades CONTROL, fas 2-studien. CONTROL-studien är den öppna, sekventiella kohorten, fas 2-studien (NCT02400476) som undersökte effekten av olika antidiarréstrategier mot neratinibassocierad diarré. Initiala kohorter inkluderade loperamidprofylax ensam eller med budesonid (en lokalt verkande kortikosteroid som används för inflammatoriska gastrointestinala tillstånd) eller kolestipol (en gallsyrabindning) kombinerat från behandlingsstarten med neratinib 240 mg/dag fulldos. Två ytterligare kohorter som undersöker modifierad neratinibdos med eskaleringsregimer lades därefter till. Den veckovisa dos-eskaleringsregimen (DE1) börjar med att neratinib administreras med 120 mg dagligen under vecka 1, eskaleras till 160 mg dagligen under vecka 2, och till 240 mg dagligen från vecka 3 upp till 1 år; dos-eskaleringsregimen varannan vecka (DE2) börjar med 160 mg dagligen neratinib under de första 2 veckorna, eskalerar till 200 mg under vecka 3 och 4 för att nå hela dosen av 240 mg neratinib från vecka 5. I båda dos-eskaleringskohorterna administreras loperamid efter behov till maximal dos på 16 mg/dag. Det primära effektmåttet i CONTROL-studien är incidensen av diarré av grad 3. Slutresultatet visade lägre incidens av diarré av grad 3 jämfört med ExteNET i alla undersökta kohorter (loperamid 30,7 %, budesonid plus loperamid 28,1 %, kolestipol plus loperamid 20,6 %, kolestipol plus vid behov loperamid 32,7 %, neratinib veckodosupptrappning 13,3 % (DE1) och neratinib upptrappning 27,4% (DE2)). Diarrérelaterade utsättningar i CONTROL-studien observerades hos 20,4 % vid loperamidanvändning, 10,9 % med budesonid plus loperamid, 3,7 % med kolestipol plus loperamid, 7,7 % med kolestipol plus vid behov loperamid, 3,3 % med DE1 och 6,5 % med DE2. Dessa slutliga resultat från CONTROL-studien visar förbättrad tolerabilitet av neratinib med alla diarréprofylax-strategier och tyder på att neratinib DE1 med loperamid vid behov gör det möjligt för patienter att fullfölja neratinibbehandling 696c99a8-6f13-4bd1-8a3f-c715596193d1865878068750586152bb4-d30d-4f2f-9758-2aa9b2e9f87a8668780687505. Utifrån data från CONTROL-studien rekommenderas antingen profylaktisk behandling med läkemedel mot diarréer (loperamid) i 1–2 månader eller eskalering enligt DE1 av CONTROL-studien med loperamid vid behov i Nationella regimbiblioteket.

Neratinib är godkänt av EMA med indikation att övervägas som utvidgad postoperativ behandling hos patienter med HER2-positiv och hormonreceptorpositiv bröstcancer inom 1 år efter att de är färdiga med postoperativ trastuzumabbehandling. Läkemedlet ingår i högkostnadsskyddet för utökad postoperativ behandling av vuxna patienter med hormonreceptorpositiv HER2-överuttryckt/förstärkt tidig bröstcancer och som har avslutat trastuzumabbaserad postoperativ behandling för mindre än ett år sedan.

CDK 4/6-hämmare har en etablerad roll vid behandling av patienter med metastaserad HR-positiv, HER2-negativ bröstcancer (se kapitel 18). Konceptet med tillägg av CDK 4/6-hämmare till endokrin behandling har också testats i postoperativ situation med delvis motstridiga och något svårtolkade resultat.

I PALLAS-studien randomiserade man 5 760 patienter med HR-positiv, HER2-negativ, stadium II/III bröstcancer till palbociklib i 2 år eller placebo tillsammans med endokrin behandling. Studien stoppades efter den andra interimsanalysen (medianuppföljning 23,7 %) eftersom man inte skulle kunna bevisa någon förbättring av prognosen med palbociklib (3 års iDFS 88,2 % för palbociklib vs 88,5 % för placebo). Det var 42 % av patienterna som inte kunde fullfölja 2 års behandling med palbociklib p.g.a. biverkningar 867.

Palbociklib har också testats som postneoadjuvant behandling i PENELOPE-B-studien med negativa resultat som i PALLAS. I PENELOPE-B-studien randomiserades 1 250 patienter som inte fick pCR efter preoperativ behandling till palbociklib i 1 år eller placebo som tillägg till endokrin behandling. För att inkluderas i studien krävde man också att patienterna hade en högrisksjukdom med antingen en clinical pathological staging-estrogen receptor grading score ≥ 3 eller 2 och ypN+. Efter medianuppföljning på 42,8 månader kunde man inte se någon statistiskt signifikant skillnad i invasiv sjukdomsfri överlevnad (HR 0,93, 95 % KI 0,74–1,17) och inte heller i total överlevnad (HR 0,87, 95 % KI 0,61–1,23) fe38c5c2-bb6d-4fef-8913-3474fde0b8c486711419787505.

Till skillnad från resultaten från studierna PALLAS och PENELOPE-B som var negativa, är de preliminära resultaten av monarchE-studien positiva. I monarchE-studien randomiserades patienter med HR-positiv, HER2-negativ bröstcancer till 2 års postoperativ behandling med abemaciklib eller placebo som tillägg till endokrin behandling. Studiekohorten bestod av patienter med hög risk för återfall definierad som > 3 positiva lymfkörtlar eller 1–3 lymfkörtlar plus en av följande: Ki67 20 % enligt central granskning eller grad 3 eller T3–4. Totalt 5 637 patienter inkluderades i studien och i interimsanalysen kunde man se att abemaciklibtillägget ledde till en förbättrad 2 års invasiv sjukdomsfri överlevnad (92,2 % vs 88,7 %; HR 0,75, 95 % KI 0,60–0,93). Det är värt att påpeka att medianuppföljningen i denna analys var 15,5 månader, vilket innebär att de flesta patienterna (72,8 %) hade en pågående behandling när analysen gjordes 0c2e8b35-a96d-4afa-a784-3f8aaee3101486811419787505.

Det finns olika potentiella faktorer som kan förklara dessa motstridiga resultat beträffande CDK4/6-hämmares roll i den postoperativa situationen, såsom skillnader i farmakologiska egenskaper mellan olika CDK 4/6-hämmare, skillnader i studiekohorter och inklusionskriterier, skillnader i biverkningsprofil och antal patienter som avbryter behandlingen på grund av toxicitet.

Baserad på positiva resultat från MonarchE-studien har EMA godkänt abemaciklib som postoperativ behandling vid högrisk luminal bröstcancer (https://www.ema.europa.eu/en/medicines/human/summaries-opinion/verzenios) och TLVs rekommendation om generell subvention gäller enligt omprövning i december 2022 även den postoperativa indikationen.

PARP-hämmare är en effektiv behandling hos patienter med metastaserad bröstcancer som har germline BRCA1- eller BRCA2-mutation (se kapitel 18). I pivotala OlympiA-studien som pågick även i Sverige undersökte man om PARP-hämmaren olaparib har någon roll som (postneo)adjuvant behandling hos bröstcancerpatienter med germline BRCA1- eller BRCA2-mutation. I studien ingick två kohorter: preoperativ kohort med HER2-negativa patienter utan pCR efter preoperativ behandling; postoperativ kohort med patienter med stadium II/III trippelnegativ bröstcancer eller HR-positiv, HER2-negativ med > 3 positiva lymfkörtlar. Totalt blev 1 836 patienter randomiserade till olaparib 300 mg x 2 dagligen i ett år eller placebo. Behandlingen initierades efter avslutad strålbehandling (minst 2 veckor och max 12 veckor efter strålbehandling) och kunde ges tillsammans med endokrin behandling för HR-positiv bröstcancer. Postneoadjuvant kapecitabinbehandling enligt CREATE-X-studien var inte tillåtet, eftersom det vid initiation av studien inte var standardbehandling.

Olaparibbehandling ledde till en kliniskt och statistiskt signifikant förbättrad invasiv sjukdomsfri överlevnad med en absolut vinst efter 3 år på 8,8 % (85,9 % vs 77,1 %; HR 0,58, 99,5 % KI 0,41–0,82) samt en vinst avseende fjärrmetastasfri överlevnad på 7,1 % (87,5 % vs 80,4 %; HR 0,57, 99,5 % KI 0,39–0,83). Den preliminära analysen av den totala överlevnaden visade en icke statistiskt signifikant vinst på 3,7 % efter 3 år (92,0 % vs 88,3 %; HR 0,68, 99 % KI 0,44–1,05) 76448c7d-74a0-4ab5-a539-8091f1d1293786911419887505. Nyligen presenterades data från en event-driven analys av överlevnad där olaparib ledde till en förbättrad total överlevnad (HR 0,68, 98,5 % KI 0,47–0,97, p = 0,0009) med en absolut vinst på 3,4 % på 4 år (4 års total överlevnad 89,8 % med olaparib vs 86,4 % utan olaparib) ce88473c-484c-4553-803a-5fb397c4348187011419887505.

Resultaten av OlympiA-studien är övertygande avseende vinsten med tillägg av olaparib som (postneo)adjuvant behandling hos patienter med BRCA-mutation och kommer att ändra dagens kliniska praxis. EMA:s samt TLV:s beslut om olaparib i (postneo)adjuvant situation väntas innan implementeringen.