Till sidinnehåll

Symtom och tidig utredning

7.1

Symtom och kliniska fynd vid hjärntumör

Rekommendation

De vanligaste debutsymtomen vid hjärntumör är epileptiskt anfall, fokala bortfallssymtom eller mer diffusa psykiska symtom och kognitiv påverkan. Huvudvärk är vanligt vid hjärntumör, men förekommer sällan ensamt som debutsymtom eller helt utan patologiska fynd i nervstatus.

Symtombilden vid hjärntumörer kan sammanfattas så här:

  • Diffusa symtom, ej strikt relaterade till tumörlokalisation, till exempel humörsvängningar, tankemässiga störningar och kognitiv påverkan, förändrat beteende och förändrade personlighetsdrag (främst vid stora frontala tumörer).
  • Fokala symtom som återspeglar tumörlokalisation:
    • bortfallssymtom: förlamning, talstörning, koordinationsrubbning och känselstörning
    • retningsfenomen: fokalt utlösta epileptiska anfall (med eller utan utveckling till bilateralt toniskt-kloniskt anfall).
  • Symtom till följd av ökat intrakraniellt tryck:
    • huvudvärk, ofta på morgonen, förenat med illamående och ibland kräkning, samt i regel tilltagande över tid
    • påverkan på högre funktioner, desorientering och medvetandepåverkan
    • synfenomen (obskurationer (=sekundkorta attacker med dimsyn), dubbelseende).

Alarmsymtom enligt SVF hjärntumör:

  • Debut av fokalt neurologiskt bortfallssymtom (till exempel halvsidig förlamning, koordinations- eller balanssvårigheter, känselnedsättning, synfältsbortfall eller dysfasi/talpåverkan) som progredierar över dagar till veckor utan andra sannolika förklaringar (till exempel känd multipel skleros eller känd metastaserad cancersjukdom).
  • Förstagångsanfall av epilepsi (fokalt eller generaliserat). Dominerande debutsymtom vid långsamväxande tumörer, något mindre vanligt debutsymtom vid glioblastom.
  • Nytillkommen förändring i beteende och personlighetsdrag eller kognitiv nedsättning, som progredierar över veckor eller ett fåtal månader.
  • Nytillkommen huvudvärk eller markant förändring i tidigare huvudvärksmönster som progredierar över veckor eller ett fåtal månader (särskilt vid förekomst av illamående, kräkningar, staspapill eller andra symtom/fynd talande för ökat intrakraniellt tryck) som progredierar över veckor, och där grundlig sjukhistoria och klinisk neurologisk undersökning inte har påvisat andra sannolika förklaringar.
  • DT- eller MRT-undersökning (utförd på andra indikationer) som leder till misstanke om primär malign hjärntumör. Om radiologiska fynd talar för meningeom, hypofysadenom eller schwannom ska patienten dock utredas enligt för dessa diagnoser specifika rutiner och inte remitteras till standardiserat vårdförlopp.

Utredningstempot anpassas efter symtomens duration och allvarlighetsgrad:

  • Vid symtom som talar för begynnande inklämning (tilltagande tumörrelaterad huvudvärk, desorientering, synpåverkan med obskurationer eller dubbelseende och i senare skede medvetandepåverkan, oregelbundet andningsmönster och ensidigt vidgad ljusstel pupill) ska en akut utredning med neuroradiologi vidtas omedelbart och kontakt direkt tas med neurokirurg.
  • För övriga patienter med symtom som talar för hjärntumör ska en utredning genomföras skyndsamt, men den kan ske såväl polikliniskt som inneliggande enligt standardiserat vårdförlopp. Radiologisk utredning bör i dessa fall inledas inom 3 kalenderdagar.

För radiologisk utredning, se avsnitt 8.2 Utredning och radiologisk uppföljning.

För olika lokalisationer i hjärnan kan olika tumörtyper vara mer vanligt förekommande än andra men symtombilden i sig kan inte användas för att särskilja mellan olika tumörtyper.

7.1.1

Epileptiska anfall

Det vanligaste debutsymtomet vid supratentoriellt (i storhjärnan) belägna tumörer är ett epileptiskt anfall. Det förekommer i upp till 90 % av låggradiga gliom, och upp till 50 % av höggradiga gliom.

Tumörrelaterad epilepsi klassificeras som strukturell epilepsi, det vill säga att anfallet har inletts med en fokal störning i den region där tumören är lokaliserad. Symtomen vid fokalt anfall återspeglar tumörlokalisationen. Enligt den senaste internationella definitionen av epilepsi får patienter med en strukturell intrakraniell lesion epilepsidiagnos efter ett första epilepsianfall där anfallet, baserat på symtom och tidsmässigt samband, bedöms vara utlöst av den strukturella lesionen i hjärnan.

Fokala anfall vid hjärntumör sprids relativt ofta till stora delar av hjärnytan varvid det uppstår ett bilateralt toniskt-kloniskt anfall med medvetandeförlust och kramper (tidigare kallat sekundär generalisering eller grand mal-anfall). Den fokala anfallsstarten kan vara så kortvarig att den inte noteras kliniskt.

Följande anfallskarakteristika bör observeras och journalföras:

  • anfallets start med sensoriska, autonoma eller motoriska yttringar
  • eventuella emotionella eller kognitiva fenomen
  • om medvetandepåverkan funnits eller inte.

Epileptiska manifestationer kan ibland feltolkas och fördröja tumördiagnosen. Vid följande symtom bör klinikern vara särskilt uppmärksam på möjligheten av eventuellt bakomliggande epileptiskt anfall:

  • plötsligt insättande kortvarig afasi (talsvårigheter) i avsaknad av andra fokala symtom
  • alla typer av kortvariga fokala bortfallssymtom (övergående känselnedsättning och pareser)
  • plötsligt insättande emotionella, autonoma eller hallucinatoriska symtom
  • fluktuerande vakenhet eller nedsatt kontaktbarhet, desorientering, monotona och stereotypa rörelser (kan tyda på icke-konvulsivt status epilepticus, det vill säga långvarig pågående anfallsaktivitet utan påtagliga motoriska fenomen).
7.1.2

Huvudvärk

Huvudvärk förekommer under sjukdomsförloppet hos cirka 50–70 % av patienter med hjärntumör och är särskilt vanligt vid tumörer i bakre skallgropen. Det är dock bara ett fåtal av patienterna som har huvudvärk som enda debutsymtom; i regel finns även andra symtom som leder till hjärntumördiagnos. Smärtan vid huvudvärk beror på retning av smärtkänsliga intrakraniella strukturer (hjärnhinnor och blodkärl). Själva hjärnvävnaden är okänslig för smärta.

Huvudvärken kan vara ospecifik och initialt likna spänningshuvudvärk eller migrän. Vid progress av tumör eller ödem uppstår successivt en mer karaktäristisk smärta på grund av ökande intrakraniellt tryck:

  • tilltagande smärtintensitet över tid
  • association till illamående och kräkning (ibland lindras värken efter kräkning eller uppresning)
  • i regel dålig effekt av sedvanliga analgetika
  • dygnsvariation, som värst på efternatten eller tidig morgon
  • förvärras av tillfällig tryckstegring (till exempel Valsalva-manöver såsom hostning och nysning).

Vid fortsatt ökande intrakraniellt tryck tillstöter ytterligare symtom, se avsnitt 7.1.5 Symtom vid ökat intrakraniellt tryck.

Vid obstruktiv hydrocefalus till följd av tumör som påverkar likvorflödet, kan Valsalva-manöver och lägesändring av huvudet orsaka plötsliga kortvariga, intensiva huvudvärksattacker som är förenade med illamående, kräkningar och ibland medvetandeförlust. Medulloblastom, ependymom och germinom är de vanligaste tumörtyperna med lokalisation i bakre skallgropen eller i medellinjen, och medför risk för hydrocefalusutveckling.

7.1.3

Emotionella och kognitiva symtom

Förändrat beteende, förändrade personlighetsdrag och kognitiv påverkan är vanliga symtom vid hjärntumör och förekommer som debutsymtom hos 20–69 % av patienterna med gliom 11121314.

Dessa symtom kan manifestera sig som mer eller mindre diffusa symtom (psykomotorisk långsamhet eller affektiv påverkan) eller vara relaterade till tumörens specifika lokalisation i hjärnan (distanslöshet och avflackning vid frontal tumör; minnesstörning vid tumör i mediala tinningloben/hippocampus). Förändringarna är smygande och kan ibland vara svåra att upptäcka vid klinisk undersökning och är inte heller alltid tydliga för patienten själv, varför närstående bör tillfrågas.

7.1.4

Fokala bortfallssymtom

Snabbt växande tumörer orsakar fokala bortfallssymtom, vilka uppstår smygande och successivt tilltar. Undantaget är vid blödning i tumör då insjuknandet är hastigt som vid stroke. Tack vare hjärnans plasticitet är det ovanligt med fokala bortfallssymtom vid långsamt växande tumörer, exempelvis IDH-muterade gliom WHO grad 2 och 3 2. Symtombilden beror på tumörläget.

Tabell 3. Vanliga bortfallssymtom relaterat till tumörläge i hjärna, lillhjärna och hjärnstam.

Tumörläge

Symtom

Pannlob (frontallob)

Kraftnedsättning (pares) – KL

Beteendeförändring/förändrade personlighetsdrag (till exempel apati)

Talstörning, svårt att få fram ord (motorisk afasi) – Brocas area, DH. Även andra tal- och språkstörningar kan förekomma, till exempel svårigheter att förstå tal och skrift.

Tinninglob (temporallob)

Svårt att förstå det talade ordet (sensorisk afasi) – Wernickes area, DH. Även andra tal- och språkstörningar kan förekomma, till exempel svårigheter att göra sig förstådd.

Hjässlob (parietallob)

Känselnedsättning – KL

Språkstörning (tal, förståelse) – DH

Minskad uppmärksamhet på motsatt kroppshalva (neglekt) – IDH

Nacklob (occipitallob)

Synfältsbortfall – KL

Talamus

Känselpåverkan (ökad/nedsatt sensibilitet, smärta) och/eller kraftnedsättning (pares) – KL

Lillhjärna (cerebellum)

Nedsatt postural kontroll/bålbalans (bålataxi) – skada i medellinjen

Koordinationsstörning i arm och ben (ataxi) – IL

Ostadig gång, sluddrigt tal (dysartri) vid skada i båda hemisfärer

Hjärnstam

Kranialnervspåverkan – IL

Kraftnedsättning (pares) – KL kroppshalva, IL ansiktshalva

Känselnedsättning – KL kroppshalva, IL ansiktshalva

KL = kontralateralt (motsatt kroppshalva jämfört tumören), IL = ipsilateralt (samma kroppshalva som tumören), DH = dominant hemisfär (oftast vänster), IDH = icke-dominant hemisfär (oftast höger).

7.1.5

Symtom vid ökat intrakraniellt tryck

Följande är tidiga tecken på ökat intrakraniellt tryck:

  • Ökande tumörrelaterad huvudvärk (för beskrivning, se avsnitt 7.1.2 Huvudvärk).
  • påverkan på högre kognitiva funktioner, desorientering – ofta smygande, diskreta symtom
  • obskurationer (sekundkorta attacker av dimsyn) på grund av papillödem
  • dubbelseende på grund av direkt eller indirekt (sekundärt till ökat intrakraniellt tryck) påverkan på någon av de nerver som styr ögonmotiliteten (kranialnerv III, IV, VI).

Vid fortsatt tryckstegring förskjuts hjärnan i sitt oeftergivliga rum (kranium, tentorium) vilket sekundärt orsakar hjärnstamspåverkan:

  • medvetandepåverkan
  • oregelbundet andningsmönster
  • stigande blodtryck, låg och/eller oregelbunden hjärtrytm
  • hjärnstamsutlösta sträckkramper (i sent inklämningsskede)
  • vid den vanligaste typen av inklämning, tentoriuminklämning, ses vidgad ljusstel pupill på tumörsidan då oculomotoriusnerven kläms under tentoriet.

Observera: Vid tecken på ökande intrakraniellt tryck krävs akut handläggning och kontakt med neurokirurg.

7.1.6

Övriga symtom

7.1.6.1

Synstörning

Synstörningar kan uppstå av flera anledningar:

  • synfältsbortfall vid tumörinväxt i syncentra/synstrålning
  • dubbelseende vid direkt eller indirekt påverkan på de kranialnerver som styr ögonmotiliteten (kranialnerv III, IV, VI).

Paroxysmala symtom:

  • obskurationer (sekundkorta attacker av dimsyn) vid papillödem orsakat av ökat intrakraniellt tryck
  • fokala epileptiska anfall med paroxysmala visuella symtom beroende på engagemang av parietallob/occipitallob.
7.1.6.2

Psykiska symtom

Ångest och depression kan vara underdiagnostiserade symtom hos patienter med hjärntumör. Affektiva störningar kan bero på tumörens biologi, vara biverkningar av given behandling och/eller uppstå som reaktion på den livsomställning inklusive påverkan på patientens autonomi som tumördiagnosen medför 1516. För mer information om psykiska reaktioner vid cancer och behandlingsalternativ, se Nationellt vårdprogram cancerrehabilitering (2021).

7.2

Sammanställning av klinisk neurologiska fynd enligt NANO-skalan

NANO-skalan är framtagen som ett verktyg för att snabbt kartlägga hjärntumörpatientens neurologiska funktion och symtom, och för att kunna jämföra vid uppföljning. Det är ett användbart verktyg för systematisk uppföljning av patienter med intrakraniella tumörer 17. Här hittar du en länk till NANO-skalan.

7.3

Ingång till standardiserat vårdförlopp för primära maligna hjärntumörer

Standardiserat vårdförlopp för maligna hjärntumörer gäller patienter som är 18 år eller äldre. Gruppen omfattar diagnoskoden C71 och innefattar ett hundratal olika diagnoser. Gruppen omfattar däremot inte patienter med hjärnhinnetumörer (D32 eller C70), benigna hjärntumörer, som till exempel schwannom (D33) eller sekundära tumörer i hjärnan på grund av andra cancerdiagnoser (hjärnmetastaser, C79.3), men vid osäkerhet om diagnos ska patienten inkluderas i SVF.

Välgrundad misstanke föreligger vid ett eller flera av följande fynd:

Debut av fokalt neurologiskt bortfallssymtom (till exempel halvsidig förlamning, koordinations-/balanssvårigheter, känselnedsättning, synfältsbortfall eller dysfasi/talpåverkan) som progredierar över dagar till veckor utan andra sannolika förklaringar (till exempel känd multipel skleros eller känd metastaserad cancersjukdom).

Förstagångssanfall av epilepsi (fokalt eller generaliserat). Dominerande debutsymtom vid långsamväxande tumörer, något mindre vanligt debutsymtom vid glioblastom.

Nytillkommen förändring i beteende och personlighetsdrag eller kognitiv nedsättning som progredierar över veckor eller ett fåtal månader.

Nytillkommen huvudvärk eller markant förändring i tidigare huvudvärksmönster som progredierar över veckor eller ett fåtal månader (särskilt vid förekomst av illamående, kräkningar, staspapill eller andra symtom/fynd talande för ökat intrakraniellt tryck) som progredierar över veckor och där grundlig sjukhistoria och klinisk neurologisk undersökning inte har påvisat andra sannolika förklaringar.

DT- eller MRT-undersökning (utförd på andra indikationer) som leder till misstanke om primär malign hjärntumör. Om radiologiska fynd talar för meningeom, se avsnitt 8.2 Utredning och radiologisk uppföljning. För hypofysadenom och schwannom ska patienten dock utredas enligt för dessa diagnosers specifika rutiner och inte remitteras till standardiserat vårdförlopp.

Observera: Vid misstänkt begynnande inklämning, med eller utan medvetandepåverkan ska neurokirurgjour kontaktas omedelbart för akut bedömning.

7.4

Utredning av patienter som inte uppfyller kriterierna för välgrundad misstanke

Vid symtom och statusfynd som inger misstanke om bakomliggande hjärntumör, men inte uppfyller kriterierna för välgrundad misstanke, bör utredning också ske skyndsamt. I flertalet fall kan den följa likartad diagnostisk utredning som vid standardiserat vårdförlopp.

För information om radiologisk utredning, se avsnitt 8.2 Utredning och radiologisk uppföljning.

Kronisk huvudvärk leder mycket sällan till påvisande av hjärntumör vid MRT-undersökning och är inte indikation för att patienten inkluderas i det standardiserade vårdförloppet. Uttalad ångest för att ha en tumör i hjärnan som ofta kan förekomma hos patienter med svår eller kronisk huvudvärk är inte indikation för hänvisning till standardiserat vårdförlopp för hjärntumör men kan i vissa situationer vara indikation för en poliklinisk radiologisk utredning för att bemöta patientens oro.

7.5

Symtom och kliniska fynd vid ryggmärgstumör

De vanligaste debutsymtomen vid ryggmärgstumör

  • ryggsmärta med eller utan utstrålning
  • svaghet i ben och/eller arm, ofta med bilateral utbredning
  • nedsatt känsel där en övre gräns för känselnedsättning på bålen (vanligt)
  • även störningar i blås- och tarmfunktion förekommer.

Symtombilden kan uppfattas som diffus och med smygande debut, vilket kan leda till fördröjd diagnos. Tidig diagnostik med MRT är betydelsefull.

En tumör i ryggmärgen eller i direkt anslutning till ryggmärgen kan orsaka symtom genom infiltration av ryggmärgen eller kompression av nervvävnad. Ryggmärgskompression kan förutom den direkta tryckeffekten lokalt också orsaka skada till följd av venös stas nedanför kompressionsstället samt ibland också samtidig påverkan på arteriell kärlförsörjning. Symtombilden kan ibland inledningsvis vara diffus utan tydlig funktionsnedsättning vilket kan leda till att symtomen misstolkas för smärttillstånd av annan genes och till fördröjd diagnos. Man bör därför vara vaksam på symtom som kan tyda på bakomliggande ryggmärgstumör och tidigt genomföra diagnostik med MRT. Meningeom är oftast godartade (WHO grad 1), långsamväxande och kan länge vara asymtomatiska innan de når en storlek som ger symtom. Det finns även WHO grad 2 och grad 3 meningeom, se kapitel 11 Primär behandling.

Genom ryggmärgen går de så kallade långa bansystemen med motoriska och sensoriska nervfibrer som förbinder ryggmärgen och hjärnbarken i storhjärnan. På segmentell nivå i ryggmärgen avgår de spinala nervrötterna och i och med dem övergår det centrala nervsystemet till det perifera nervsystemet. På segmentell nivå är också det nedre motorneuronet lokaliserat i ryggmärgens framhorn. Nervfibrer för information om känsel för smärta och temperatur korsar över medellinjen på segmentell nivå, medan information om känsel för beröring, tryck och vibration löper i ryggmärgens baksträngar och upp till hjärnstammen, där korsning över medellinjen sker. Man särskiljer mellan symtom från påverkan av de långa bansystemen och segmentella symtom. Ofta förekommer de tillsammans. Symtomen och deras utbredning är beroende av tumörlokalisation.

7.5.1

Smärta

Det vanligaste debutsymtomet vid ryggmärgstumör är smärta. Den kan vara lokaliserad i ryggen ibland tillsammans med utstrålande radikulär smärta inom ett eller flera dermatom till följd av nervrotspåverkan. Utstrålande smärta kan också ses utan lokaliserad smärta i ryggen. Ibland förekommer även refererad smärta. Smärtans karaktär kan vara skiftande och ofta uppvisa drag av nervsmärta. Smärtan kan förvärras vid hoststöt eller Valsalva-manöver. Förändrad känselupplevelse av olika stimuli ses ofta vid neurogen smärta, exempelvis allodyni (smärta av normalt icke smärtsamt stimulus) och hyperalgesi (ökad känslighet för normalt smärtsam stimulus).

7.5.2

Motoriska symtom

Kraftnedsättning är det näst vanligaste symtomet vid ryggmärgstumör. Vid ryggmärgspåverkan ses oftast en bilateral kraftnedsättning med parapares, nedsatt kraft i benen, och vid tumör i halsryggmärgen ses tetrapares, nedsatt kraft i både armar och ben. Det kan dock även förekomma unilateral kraftnedsättning om tumören är mer lateralt lokaliserad i ryggmärgen. En tumör som växer i ryggmärgen på bröst- och ländryggsnivå ger en kraftnedsättning enbart i benen då nervrötterna för armarnas nerver avgår i halsryggen. Tumörens påverkan på nervsignaler i den nedåtgående motoriska ledningsbanan från hjärnan ger en kraftnedsättning där man vid undersökning kan finna stegrade reflexer, ökad muskeltonus med spasticitet och positivt Babinskis tecken överensstämmande med en skada i det centrala nervsystemet. Om tumören endast ger en lokal påverkan på det nedre motorneuronet eller nervroten, vilket är ovanligt vid en tumör som utgår ifrån ryggmärgen, kan man i stället se en kraftnedsättning med svaga reflexer eller reflexbortfall och slapp muskeltonus överensstämmande med en skada i det perifera nervsystemet.

7.5.3

Sensoriska symtom

Det tredje vanligaste debutsymtomet vid ryggmärgstumör är känselnedsättning. Den är ofta relativt tydligt avgränsad på bålen där nivån för smärtan och avgränsningen är beroende av tumörens segmentella lokalisation i ryggmärgen. Påverkan av olika känselkvaliteter kan ha olika utbredning eftersom känsel för smärta och temperatur förmedlas via ryggmärgens sidosträngar medan känsel för beröring, tryck och vibration går via ryggmärgens baksträngar och eftersom korsning över medellinjen sker på segmentell nivå respektive i hjärnstammen. Känselnedsättningen beskrivs ofta som domning och en bedövningskänsla men kan också innefatta parestesier med brännande, krypande, vibrerande eller åtstramande upplevelser samt smärta.

7.5.4

Påverkan på blås- och tarmfunktionen och andra autonoma symtom

Påverkad blås-, tarm- eller sfinkterfunktion är mer sällan ett debutsymtom men bör aktivt efterfrågas och följas upp över tid. Både inkontinens och blåstömningssvårigheter samt obstipation kan förekomma vid ryggmärgspåverkan vilket bör kontrolleras aktivt och efterforskas. Även autonoma symtom förekommer, såsom postural hypotension, ändrad svettfunktion och vasomotorisk reglering i huden samt nedsatt sexuell funktion.

7.5.5

Cauda equina-syndrom

Ryggmärgen avslutas med sin nedersta avsmalnande del conus i höjd med första eller andra ländryggskotan. Nedanför fortsätter spinalkanalen och det subaraknoidala rummet där de nedersta lumbala och de sakrala nervrötterna löper ner mot sina respektive intervertebralhål och tillsammans utgör cauda equina. Från conus och som en del av cauda equina löper också filum terminale, en tunn sträng av stödjevävnad och ryggmärgshinna, som fäster mot svanskotan och förankrar ryggmärgen. Av ryggmärgstumörer är det huvudsakligen ependymom som återfinns med lokalisation i conus, cauda equina eller filum terminale och som kan ge upphov till symtom i form av ett cauda equina-syndrom. Även här är smärta det vanligaste symtomet, antingen lokaliserad smärta med eller utan utstrålning, eller refererad smärta, och därefter kommer kraftnedsättning i ben och fötter med samma undersökningsfynd som vid perifer nervpåverkan med svaga reflexer eller reflexbortfall. Till symtombilden hör också känselnedsättning med ridbyxutbredning, oförmåga att känna blåsfyllnad, blåspares med urinretention och sfinkterpåverkan samt nedsatt anal sfinktertonus.

7.5.6

Syringomyeli

I ryggmärgen löper centralkanalen fortsatt ned från hjärnstammen som en förlängning av det likvorfyllda ventrikelsystemet i hjärnan. En vidgning av denna kanal benämns syrinx och tillsammans med symtom benämns tillståndet syringomyeli. Syrinx kan uppkomma av flera orsaker, bland annat tumör i ryggmärgen. Syrinx bildas då oftast nedanför tumören. I och med att den vidgade kanalen ligger centralt i ryggmärgen ses i första hand påverkan av känsel för smärta och temperatur samt kraftnedsättning till följd av påverkan på det nedre motorneuronet för de ryggmärgssegment som syrinx sträcker sig utmed. Även smärta förekommer.

7.6

Utredning vid misstänkt ryggmärgstumör

Vid symtom och statusfynd som inger misstanke om bakomliggande ryggmärgstumör bör utredningen ske skyndsamt med inledande MRT-undersökning. Tumörer i ryggmärgen ingår inte i standardiserat vårdförlopp men patienten bör i de flesta fall utredas lika snabbt som patienter med hjärntumör. Vid kontraindikation för MRT görs DT-myelografi.

Ofta är symtomen långsamt progredierande över tid, men ibland kan en snabbt tilltagande svullnad kring tumören eller blödning i den orsaka akut ryggmärgskompression. Symtomen utvecklas då under timmar (ibland minuter) och handläggningen ska i dessa fall vara akut. MRT-undersökning, insättning av urinkateter vid blåspares och kirurgisk åtgärd ska genomföras omgående (även nattetid och helg) då risken för bestående funktionsnedsättning ökar drastiskt ju längre tid kompressionen kvarstår. Högdos steroider bör övervägas för symtomlindring i dessa fall.

För detaljer om radiologisk utredning, se avsnitt 8.2 Utredning och radiologisk uppföljning.

Situationer som kräver akut utredning och kontakt med neurokirurg/ryggortoped:

Akut ryggmärgskompression (se avsnitt 7.5 Symtom och kliniska fynd vid ryggmärgstumör):

  • plötsligt påkommen förlamning och/eller känselnedsättning med bilateral utbredning och/eller bålnivå
  • blås- och sfinkterpåverkan kräver omedelbar utredning för att om möjligt förhindra eller begränsa bestående funktionsnedsättning.