Till sidinnehåll

Omvårdnad och rehabilitering

21.1

Psykosociala aspekter

Att få en cancerdiagnos kan innebära påfrestningar för patienten och de närstående. Det kan förutom praktiska och sociala utmaningar innefatta en existentiell oro. En cancersjukdom medför ibland sociala konsekvenser och kan påverka relationer, ekonomi, boende och arbete. Patientens psykiska hälsa bör bedömas vid första besöket och därefter fortlöpande. Även en kartläggning av riskfaktorer bör göras för att identifiera behov av psykosocialt stöd och behandling. Patienterna och deras närstående bör erbjudas en professionell samtalskontakt under hela sjukdomsperioden, som förutom stöd kan ge information om samhälleliga rättigheter, kontaktvägar till olika myndigheter samt vägledning om ekonomiskt stöd. Ett ytterligare stöd kan vara kontakt med en patientförening.

Den process som patienten genomgår efter avslutad behandling utmärks bland annat av rädsla för återfall samt en viss oro och ibland depression. Patienten och de närstående ska också finna ett sätt att återgå till ett normalt liv efter avslutad behandling. Se det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

21.1.1

Livskvalitet

Symtom såsom trötthet, sömnsvårigheter och irritationskänsla är vanliga hos det stora flertalet av patienter med tyreoideacancer. Dessa besvär kan ofta bero på den högre givna dos av sköldkörtelhormon som många patienter får som del i sin cancerbehandling, vilket kan ha negativ inverkan på patienternas livskvalitet 176177178179.

Ett återbesök kan skapa ångest och oro för återfall. De flesta patienter hittar själva strategier för att hantera detta, genom dagliga aktiviteter med arbete och familj, vilket kan skingra tankarna och få dem att undvika att tänka på cancersjukdomen. Det är viktigt med bra och fullständig information. Det ger en trygghet och känsla av kontroll, som kan hjälpa patienten att bearbeta sjukdomen 178.

Ett flertal studier har också visat att många patienter har oro, ångest samt en rädsla för återfall, både vid diagnos och många år senare, när de har avslutat sina kontroller 176177.

Det är viktigt att patientens upplevelser identifieras och fångas upp, så att psykosocialt stöd kan erbjudas till alla patienter som önskar det 178179.

21.2

Kontaktsjuksköterska

Den nationella cancerstrategin styrker att varje patient ska erbjudas en kontaktperson på den cancervårdande kliniken med syfte att förbättra informationen och kommunikationen mellan patienten och vårdenheten och stärka patientens möjligheter till delaktighet i vården (SOU 2009:11). Sedan 2010 finns en lagstadgad rätt till fast vårdkontakt i patientlag (2014:821).

Alla patienter med sköldkörtelcancer bör få en kontaktsjuksköterska och en individuell vårdplan. Kontaktsjuksköterskan har ett övergripande ansvar för patienten och närstående under hela cancervårdförloppet. I uppdraget ingår att ha särskild tillgänglighet, att ansvara för att Min vårdplan upprättas och uppdateras, informera om kommande steg i behandlingen, samt för aktiva överlämningar. Kontaktsjuksköterskan ska vid behov kunna förmedla kontakt med enhet för psykosocialt stöd. Att patienten har erbjudits en kontaktsjuksköterska och att Min vårdplan har upprättats ska journalföras och registreras i kvalitetsregister.

För mer information om kontaktsjuksköterskans roll och uppdrag, se RCC:s webbplats.

21.3

Min vårdplan

Min vårdplan är ett av RCC:s kunskapsstöd. Planen ägs av patienten, och upprättas och utformas gemensamt av patient och vårdprofession. Min vårdplan är patientens verktyg för att få delaktighet, trygghet och förståelse genom vårdprocessen. När nationell Min vårdplan finns ska den användas och erbjudas patienten. Nationell Min vårdplan finns tillgänglig digitalt på 1177:s e tjänster och för pappersutskrift från cancercentrum.se. Läs mer om Min vårdplan på sidan Min vårdplan på RCC:s webbplats.

Min vårdplan ska innehålla individanpassad information om sjukdomen, vård och behandling, kontaktuppgifter och råd om egenvård. Om behov finns ska den även innehålla en rehabiliteringsplan med åtgärder, mål, ansvar, tidsplan och uppföljning. Läs mer om rehabiliteringsplan i det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering på RCC:s webbplats.

Efter avslutad behandling görs en sammanfattning av vården, biverkningar och tydlig information om uppföljning och vem som är ansvarig för fortsatt vård.

Individanpassning av innehållet förutsätter ett strukturerat arbetssätt med återkommande behovsbedömningar, bedömningssamtal och uppdatering av innehåll i Min vårdplan vid nyckeltillfällen i vårdprocessen. Via Min vårdplan ges möjligheter att hålla samman information och skapa tydlighet kring vem som gör vad.

Min vårdplan Cancer kan användas i det digitala systemet för min vårdplan, kopplat till 1177. Där kan vårdplanen både aktiveras i Stöd och behandling eller skrivas ut på papper. Det möjliggör också att viss information är densamma oavsett var patienten bor.
I Min vårdplan Cancer finns också generell information kopplat till cancerrehabilitering.

Min vårdplan Sköldkörtelcancer, en speciellt framtagen Min Vårdplan för sköldkörtelcancerpatienter, är under uppbyggnad och kommer att lanseras inom snar framtid.

Mer information om Min Vårdplan finns på RCC:s webbplats för Min vårdplan.

21.4

Aktiva överlämningar

Under patientens tid i cancervården förekommer ofta överlämningar mellan olika vårdgivare. För att skapa en sammanhållen vårdkedja för patienten och de närstående ska alla överlämningar vara ”aktiva”.

Aktiv överlämning innebär att den som har ansvaret för patienten tar kontakt, muntligt och skriftligt, med nästa instans. Den som aktivt överlämnat har fortsatt ansvar till dess att mottagande instans bekräftat att de tagit kontakt med patienten. Uppstartade åtgärder och insatser inom omvårdnad, palliation och cancerrehabilitering ska följas upp, utvärderas och dokumenteras i Min vårdplan.

21.5

Löpande cancerrehabilitering

Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar att leva ett så bra liv som möjligt.

Se det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

21.5.1

Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående

Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds. I patientens skriftliga vårdplan, Min vårdplan, ska cancerrehabilitering ingå. För att kunna kartlägga rehabiliteringsbehovet på ett adekvat sätt bör man använda ett bedömningsinstrument. Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering rekommenderar Hälsoskattningen och Distresstermometern.

Vissa rehabiliteringsbehov kan kräva behandling livet ut.

Såväl patienter som närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller en annan person som patienten anser sig ha nära relation till. Barn som närstående har en särställning eftersom hälso- och sjukvården har skyldighet att ge dem information, råd och stöd, enligt 5 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslag (2017:30).

21.5.2

Grundläggande och specialiserad rehabilitering

All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, fysioterapeut, psykolog, arbetsterapeut, dietist, logoped och personal med sexologisk kompetens. Även andra professioner som sjuksköterska, läkare och tandläkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.

21.5.3

Barn som närstående

Vårdpersonal är enligt lag skyldiga att uppmärksamma när det finns barn som närstående, och det är verksamhetschefens ansvar att det finns lokala rutiner framtagna. För information om gällande lagar samt vägledning, se det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

21.6

Omvårdnadsaspekter vid kirurgisk behandling

21.6.1

Sårskötsel

Det är tillåtet att duscha redan dagen efter operation. Det kan ha kosmetiska fördelar att tejpa ärret 3–6 månader efter operation. Direkt solljus på operationsområdet det första året kan ge mörka pigmenteringar i ärret.

21.6.2

Mobilisering

Om patientens allmäntillstånd tillåter går det bra att stiga upp ur sängen omedelbart efter operationen. Patienten bör instrueras om att inte hålla huvudet helt stilla, och tidigt få särskilda rörelseövningar för nacke och axlar för att motverka spänningstillstånd. Patienten kan ha behov av insatser från en fysioterapeut.

21.6.3

Mat och dryck

Patienten bör informeras om att inte ta sina levotyroxintabletter i direkt anslutning till mat, då det minskar upptaget från tarmen. Även koffeinhaltiga drycket, fiberrik kost och sojaprodukter kan påverka upptaget negativt. Tillskott av kalicium, järn och magnesium bör tas med 4 timmars mellanrum från levotyroxin. Levotyroxin bör tas fastande på morgonen, 30–60 minuter innan frukost, alternativt på kvällen, 3 timmar efter måltid. Diskutera med patienten vilken rutin som passar bäst.

21.6.4

Smärta

Smärtlindring sker enligt gängse postoperativa rutiner. Ofta räcker enklare perorala analgetika, men opiater kan vara indicerade under tidig postoperativ fas.

21.6.5

Postoperativa komplikationer

Komplikationer och deras handhavande beskrivs i kapitel 18 Komplikationer efter kirurgi.

21.7

Omvårdnadsaspekter vid onkologisk behandling

21.7.1

Radiojodbehandling

Nybesöket inför radiojodbehandlingen bör innehålla information om strålskyddsaspekter med behandlingen, såväl muntligt som skriftligt, så att patienten kan förbereda sig och sin omgivning inför behandlingen samt eventuella risker 180. Speciell hänsyn ska tas för att minimera exponering av barn och gravida.

Patienten bör rekommenderas att äta kost med låg jodhalt under 7 dagar inför behandlingen och på behandlingsdagen, därefter normalkost. Syftet med detta är att undvika jodmättnad av sköldkörtelcellerna samt ämnen som minskar jodupptaget inför behandlingen, se bilaga 6 Råd och information om kost inför radiojodbehandling.

Radiojodbehandling ges normalt i kapselform, men kan också ges i flytande form eller intravenöst vid sväljsvårigheter. Patienten kan behöva vårdas i strålskärmat rum under 1–3 dygn beroende på aktivitetsmängd, hemsituation och elimineringshastighet av radioaktiviteten.

Vid behandling med 1,1 GBq är det ibland möjligt att ge poliklinisk behandling, om patienten har kort resa hem, kan ta sig hem på egen hand samt har tillfredsställande hemsituation och därmed kan uppfylla strålskyddskraven. Detta bör bedömas av sjukhusfysiker eller erfaren sjuksköterska inför behandling.

Patienten bör inte ta emot besökare under vårdtiden för att undvika att utsätta andra för strålning 181.

Radiojodbehandling är väl tolererat. Biverkningarna är få, se avsnitt 14.2.6 Risker och biverkningar med radiojod och övergående vid engångsdos.

För att minska risken för illamående bör patienten undvika fast föda två timmar före och en timme efter behandlingen. Mot eventuellt illamående föreslås metoklopramid alternativt serotonin (5-HT3)-antagonist.

Vid lokal svullnad på halsen ges kortikosteroider.

Det saknas evidens för att ge generella rekommendationer om salivstimulerande medel förebyggande mot muntorrhet.  

Patienten bör uppmuntras att dricka regelbundet för att underlätta utsöndringen av radioaktiv jod via njurarna.

21.7.2

Extern strålbehandling

De vanligaste biverkningarna vid extern strålbehandling lokoregionalt på halsen är inflammation i munslemhinna och svalg inklusive lokal smärta (debuterar normalt 7–10 dagar efter påbörjad behandling), hudreaktion, ökad slembildning och fatigue 182183184. Det finns även risk för komplikationer i form av minskat matintag, viktnedgång, förstoppning vid användning av opiater samt infektioner. Normal läkningstid är 4–12 veckor efter avslutad behandling 185186.

Patientens allmäntillstånd samt uppkomna biverkningar bör bedömas, åtgärdas och följas upp regelbundet. För bedömning av hud- och slemhinnereaktioner kan bedömningsinstrumenten Revised oral assessment guide 187 och Grading system for mucositis användas, se Vårdhandboken – Riskbedömning av ohälsa i munnen

Nutritionsscreening bör göras inför start av strålbehandling och dietistkontakt bör etableras vid behov. Nasogastrisk sond med sondnäring rekommenderas vid nutritionssvårigheter och viktnedgång, se Vårdhandboken – riskidentifiering och riskbedömning.

En viktig del av omvårdnadsinsatserna innefattar stödjande vård och att utbilda patienten i egenvård vad gäller munvård, näringsintag och smärtlindring, samt att journalföra de vårdhandlingar som planeras och utförs, se Min vårdplan i cancervården på RCC:s webbplats.

21.7.3

Medicinsk onkologi

Vid palliativ behandling med cytostatika förekommer biverkningar i form av matleda, illamående, kräkning, ökad infektionskänslighet, eventuellt håravfall samt fatigue 175188.

Tyrosinkinashämmare har en något annorlunda biverkningsprofil än cytostatika och är beroende av preparatval. Det är vanligt med hud- och slemhinnereaktioner, hypertoni, diarré samt viktnedgång.

Det är viktigt att ge muntlig och skriftlig information till patienten och de närstående om förväntade biverkningar inför behandlingsstarten, samt att etablera kontakt med stödfunktioner inklusive kontaktsjuksköterska, eventuellt dietist, kurator samt palliativt team 189.

För mer information om symtomhantering vid palliativt vårdbehov och behandling, se RCC:s webbplats.

21.8

Sex och samlevnad

Patienter med cancer kan ha olika typer av problem som kan påverka det sociala umgänget och samlivet inklusive det sexuella samlivet. Sexuell påverkan vid tyreoideacancer finns knappt studerat, men en saudiarabisk studie visar påverkan av livskvalitet inklusive tillfredsställelse med sexuallivet 190.

Inflammation i munslemhinna och svalg, liksom smärta i käken vilket inte sällan förekommer hos patienter som behandlats för tyreoideacancer kan påverka sexualiteten på flera sätt, varför man kan förvänta sig att tyreoideacancerpatienter drabbas. När munslemhinnan gör ont är det svårt att njuta av kyssar som för många är en viktig del av det sexuella samspelet. Det kan också vara svårt att ge oralsex. Man vet att patienter med sexuella svårigheter sällan tar upp dem med vårdpersonal men uppskattar att bli tillfrågade. Det är därför lämpligt att sexualiteten förs på tal av t ex kontaktsjuksköterska eller behandlande läkare.

Se även avsnittet om sexualitet i det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.