Omvårdnad och rehabilitering
Psykosociala aspekter
Att få en cancerdiagnos kan innebära påfrestningar för patient och närstående. Det kan förutom praktiska och sociala utmaningar innefatta en existentiell oro. En cancersjukdom medför ibland sociala konsekvenser och kan påverka relationer, ekonomi, boende och arbete. Patientens psykiska hälsa bör bedömas vid första besöket och därefter ske fortlöpande. Även kartläggning av riskfaktorer bör göras för att identifiera behov av psykosocialt stöd och behandling. Patienterna och deras närstående bör erbjudas en professionell samtalskontakt under hela sjukdomsperioden, som förutom stöd kan ge information om samhälleliga rättigheter, kontaktvägar till olika myndigheter samt vägledning om ekonomiskt stöd. Ett ytterligare stöd kan vara kontakt med en patientförening.
Den process patienten genomgår efter avslutad behandling utmärks bland annat av rädsla för återfall samt en viss oro och ibland depression. Patienten och de närstående ska också finna ett sätt att återgå till ett normalt liv efter avslutad behandling. Se det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.
Livskvalitet
Symtom såsom trötthet, sömnsvårigheter och irritationskänsla är vanliga hos det stora flertalet av patienter med sköldkörtelcancer. Dessa besvär kan ofta bero på den högre givna dos av sköldkörtelhormon som många patienter får som del i sin cancerbehandling, vilket kan ha negativ inverkan på patienternas livskvalitet 86878889.
Ett återbesök kan skapa ångest och oro för återfall. De flesta patienter hittar själva strategier för att hantera detta, genom dagliga aktiviteter med arbete och familj, vilket kan skingra tankarna och få dem att undvika att tänka på cancersjukdomen. Det är viktigt med bra och fullständig information. Det ger en trygghet och känsla av kontroll, som kan hjälpa patienten att bearbeta sjukdomen 89.
Ett flertal studier har också visat att många patienter har oro, ångest samt en rädsla för återfall, både vid diagnos men också många år senare, när de har avslutat sina kontroller 8687.
Det är viktigt att patientens upplevelser identifieras och fångas upp, så att psykosocialt stöd kan erbjudas till alla patienter som önskar det 8889.
Kontaktsjuksköterska
Den nationella cancerstrategin styrker att varje patient ska erbjudas en kontaktperson på den cancervårdande kliniken med syfte att förbättra informationen och kommunikationen mellan patienten och vårdenheten och stärka patientens möjligheter till delaktighet i vården (SOU 2009:11). Sedan 2010 finns en lagstadgad rätt till fast vårdkontakt i patientlag (2014:821).
Staten och Sveriges Kommuner och Regioner har enats om en gemensam generell beskrivning av kontaktsjuksköterskans roll och funktion. Den finns att läsa på Cancercentrum.se
Kontaktsjuksköterskan har ett övergripande ansvar för patienten och närstående under hela cancervårdförloppet. I uppdraget ingår att ha särskild tillgänglighet, att informera om kommande steg i behandlingen, ge stöd vid normala krisreaktioner och förmedla kontakter med andra yrkesgrupper. Att patienten har erbjudits en namngiven kontaktsjuksköterska ska dokumenteras i patientens journal och om möjligt registreras i kvalitetsregister.
För mer information om kontaktsjuksköterskans roll och uppdrag, se RCC:s hemsida.
Min vårdplan
En individuell skriftlig vårdplan, kallad Min vårdplan, ska tas fram för varje patient med cancer. Vårdplanen bör skrivas i samråd med och vara skriven för patienten. Det framgår i den nationella cancerstrategin för framtiden (SOU 2009:11) och i de patientcentrerade kriterierna som ska utmärka ett regionalt cancercentrum (Socialdepartementet: 2011). Läs mer på RCC:s hemsida.
Aktiva överlämningar
Under patientens tid i cancervården förekommer ofta överlämningar mellan olika vårdgivare. För att skapa en sammanhållen vårdkedja för patienten och de närstående ska alla överlämningar vara ”aktiva”.
Aktiv överlämning innebär att den som har ansvaret för patienten tar kontakt, muntligt och skriftligt, med nästa instans. Den som aktivt överlämnat har fortsatt ansvar till dess att mottagande instans bekräftat att de tagit kontakt med patienten. Uppstartade åtgärder och insatser inom omvårdnad, palliation och cancerrehabilitering ska följas upp, utvärderas och dokumenteras i Min vårdplan.
Löpande cancerrehabilitering
Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar att leva ett så bra liv som möjligt. Se det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.
Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående
Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds. I patientens skriftliga vårdplan, Min Vårdplan, ska cancerrehabilitering ingå. För att kunna kartlägga rehabiliteringsbehovet på ett adekvat sätt bör man använda ett bedömningsinstrument. Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering rekommenderar Hälsoskattningen och Distresstermometern. Behovet av cancerrehabilitering bör bedömas regelbundet.
Vissa rehabiliteringsbehov, till exempel lymfödem, kan kräva behandling livet ut.
Såväl patienter som närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till. Barn som närstående har en särställning eftersom hälso- och sjukvården har skyldighet att ge dem information, råd och stöd, enligt Hälso- och sjukvårdslag (2017:30) 5 kap 7 §.
Grundläggande och specialiserad rehabilitering
All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, fysioterapeut, psykolog, arbetsterapeut, dietist och personal med sexologisk kompetens. Även andra professioner som sjuksköterska och läkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.
Barn som närstående
Vårdpersonal är enligt lag skyldiga att uppmärksamma när det finns barn som anhöriga och det är verksamhetschefens ansvar att lokala rutiner finns framtagna. För information om gällande lagar samt vägledning, se det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.
Omvårdnadsaspekter vid kirurgisk behandling
Sårskötsel
Det är tillåtet att duscha redan dagen efter operation. Det har kosmetiska fördelar att tejpa ärret 3–6 månader efter operation. Direkt solljus på operationsområdet det första året bör undvikas eftersom det kan ge mörka pigmenteringar i ärret.
Mobilisering
Om patientens allmäntillstånd tillåter går det bra att stiga upp ur sängen omedelbart efter operationen. Patienten bör instrueras om att inte hålla huvudet helt still, och tidigt få särskilda rörelseövningar för nacke och axlar för att motverka spänningstillstånd. Patienten kan ha behov av insatser från en fysioterapeut.
Mat och dryck
Patienten bör informeras om att inte ta sin tyroxintablett i direkt anslutning med kalkrik föda (till exempel mjölkprodukter), eftersom upptaget av medicinen kan påverkas.
Smärta
Smärtlindring sker enligt gängse postoperativa rutiner. Ofta räcker enklare perorala analgetika, men opiater kan vara indicerade under tidig postoperativ fas.
Postoperativa komplikationer
Komplikationer och deras handhavande beskrivs i kapitel 18 Komplikationer efter kirurgi.
Omvårdnadsaspekter vid onkologisk behandling
Radiojodbehandling
Nybesöket inför radiojodbehandlingen bör innehålla information om strålskyddsaspekter med behandlingen, såväl muntligt som skriftligt, så att patienten kan förbereda sig och sin omgivning inför behandlingen 90. Speciell hänsyn ska tas för att minimera exponering av barn och gravida.
Patienten bör rekommenderas att äta kost med låg jodhalt under sju dagar inför behandlingen och på behandlingsdagen, därefter normalkost. Syftet med detta är att undvika jodmättnad av sköldkörtelcellerna samt ämnen som minskar jodupptaget inför behandlingen, se bilaga 7 Råd och information om kost inför radiojodbehandling.
Radiojodbehandling ges normalt i kapselform, men kan också ges i flytande form eller intravenöst vid sväljsvårigheter. Patienten kan behöva vårdas i strålskärmat rum under ett till tre dygn beroende på aktivitetsmängd, hemsituation och elimineringshastighet av radioaktiviteten.
Vid behandling med 1,1 GBq är det ibland möjligt att ge poliklinisk behandling, om patienten har kort resa hem, kan ta sig hem på egen hand samt har tillfredsställande hemsituation och därmed kan uppfylla strålskyddskraven. Detta bör bedömas av sjukhusfysiker eller erfaren sjuksköterska inför behandling.
Patienten bör inte ta emot besökare under vårdtiden för att undvika att utsätta andra för strålning
91.
Radiojodbehandling är väl tolererat. Biverkningarna är få, se kapitel 14.2.9 Risker och biverkningar med 131I och övergående vid engångsdos.
För att minska risken för illamående bör patienten undvika fast föda två timmar före och en timme efter behandlingen. Mot eventuellt illamående föreslås metoklopramid alternativt serotonin (5-HT3)-antagonist.
Vid lokal svullnad på halsen ges kortikosteroider.
För att minska risken för muntorrhet kan salivstimulerande medicin ges från och med ett dygn efter behandlingen.
Patienten bör uppmuntras att dricka regelbundet för att underlätta utsöndringen av radioaktivt jod via njurarna.
Extern strålbehandling
De vanligaste biverkningarna vid extern strålbehandling lokoregionalt på halsen är inflammation i munslemhinna och svalg inklusive lokal smärta (debuterar normalt 7–10 dagar efter påbörjad behandling), hudreaktion, ökad slembildning och fatigue 929394. Det finns även risk för komplikationer i form av minskat matintag, viktnedgång, förstoppning vid användning av opiater samt infektioner. Normal läkningstid är fyra till tolv veckor efter avslutad behandling 9596.
Patientens allmäntillstånd samt uppkomna biverkningar bör bedömas åtgärdas och följas upp regelbundet. För bedömning av hud- och slemhinnereaktioner kan bedömningsinstrument revised oral assessment guide 97 och Grading system for mucositis användas, se Vårdhandboken - Riskbedömning av ohälsa i munnen
Nutritionsscreening bör göras inför start av strålbehandling och dietistkontakt bör etableras vid behov. Nasogastrisk sond med sondnäring rekommenderas vid nutritionssvårigheter och viktnedgång, se Vårdhandboken riskidentifiering och riskbedömning.
En viktig del av omvårdnadsinsatserna innefattar stödjande vård och att utbilda patienten i egenvård vad gäller munvård, näringsintag och smärtlindring, samt att journalföra de vårdhandlingar som planeras och utförs, se Min Vårdplan i cancervården på RCC hemsida.
Medicinsk onkologi
Vid palliativ behandling med cytostatika förekommer biverkningar i form av matleda, illamående, kräkning, ökad infektionskänslighet, eventuellt håravfall samt fatigue 839899.
Tyrosinkinashämmare har en något annorlunda biverkningsprofil än cytostatika och är beroende av preparatval. Det är vanligt med hud- och slemhinnereaktioner, hypertoni, diarré samt viktnedgång.
Det är viktigt att ge muntlig och skriftlig information till patienten och närstående om förväntade biverkningar inför behandlingsstarten, samt att etablera kontakt med stödfunktioner inkluderande kontaktsjuksköterska, ev. dietist, kurator samt palliativt team 100.
För mer information om symtomhantering vid palliativ sjukdom och behandling, se RCC hemsida.
Sex och samlevnad
Patienter med cancer kan ha olika typer av problem som kan påverka det sociala umgänget och samlivet. För ytterligare information samt definition av sexualitet, se det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.