Primär behandling

ALL-behandling består av kombinationer av läkemedel som ges enligt komplicerade protokoll och under lång tid. Flera av läkemedlen som ingår i behandlingarna tolereras sämre och ger en klart ökad risk för biverkningar vid stigande ålder. Behandlingarna är därför uppdelade efter ålder, men gränserna är inte absoluta och hänsyn måste tas till biologisk ålder och samsjuklighet.

Vid förbehandling ges kortison ensamt eller i utvalda fall i kombination med cyklofosfamid. Behandlingen ges efter individuellt övervägande för att stabilisera en högproliferativ sjukdom i väntan på definitiv diagnos samt när det finns hög risk för tumörlyssyndrom.

Till patienter med stabil sjukdom kan man avstå från förbehandling och därmed minska expositionen för höga doser av steroider. Begränsning av förbehandling finns vid behandling enligt ALLTogether och NOPHO ALL 2008-protokollen. Cyklofosfamid eller längre tids steroidbehandling är då inte tillåtet. Förbehandlingsschema finns i bilaga 1 Förbehandling.

Patienten bör vara väl hydrerad och ha fått allopurinol inför start av behandling inklusive förbehandling. Ge vätsketillförsel, 2–3 L/m² under behandling med cytostatika, och likaså om behandlingen inleds med enbart steroider. Om det finns hög risk för tumörlyssyndrom bör rasburikas och ytterligare ökad vätsketillförsel övervägas från start av steroidbehandlingen.

Risk för tumörlyssyndrom:

• Hög risk
  • högproliferativ leukemi
  • högt LPK, LD, hyperurikemi, hyperfosfatemi och njurpåverkan.
• Mycket hög risk
  • Burkitt leukemi

Patienter med något av ovanstående kriterier bör ha en mycket god hydrering och diures, och man bör mycket starkt överväga att ersätta allopurinol med rasburikas under den inledande behandlingen. Se även internationella rekommendationer (Cairo et al., 2010; Vines et al., 2010).

Kontaktsjuksköterska och läkare informerar patienten om kommande steg i behandlingen. Eftersom behandlingen mestadels sker i öppenvården behöver patienten kunskap om de biverkningar som förväntas, för att veta vad hen kan göra själv (egenvård) och när det är dags att kontakta sjukvården.

Information om biverkningar bör ges muntligen och skriftligen före behandlingsstarten. Även närstående bör få denna information. Den behandlande läkaren och kontaktsjuksköterskan eller behandlande sjuksköterskan bör regelbundet fråga efter biverkningar under pågående behandling samt skatta behov av rehabilitering.

Se även kapitel 20 Omvårdnad och rehabilitering och kapitel 21 Egenvård.